Eller egentligen inte.
Svaret är nej – omläsning är inte min grej.
Tyvärr.
Jag vet många som gärna läser om böcker både en och två gånger. Njuter av orden igen och igen. Några av mina vänner har till och med sommarböcker som de alltid läser under semestern eller decemberfrossar i samma böcker varje år inför jul.
Helt oförklarligt måste jag erkänna. Jag menar, hur kan de njuta av det de läser? De vet ju vad som ska hända. Vet precis hur det ska gå. Hmmm…
Samtidigt måste jag erkänna att jag avundas dem. Glädjen i att kunna njuta av samma bok gång efter gång, att om och om igen återkomma till den där välbekanta miljön, till karaktärerna man älskar. Det måste vara ljuvligt. Själv blir jag mest okoncentrerad och börjar vända blad utan att egentligen läsa orden på sidorna.
Å andra sidan finns det så oerhört många bra böcker där ute som bara väntar på att bli lästa. Hur skulle jag hinna med ens en bråkdel av dem om jag skulle börja läsa om böcker?
Men, skulle jag läsa om någon bok i sommar så låg nog Stieg Trenters böcker om Harry Friberg nära till hands, för stämningen, miljön. Eller kanske David Eddings Sagan om Belgarion, för sentimentalitetens skull. Pappa och jag läste dem och diskuterade, pratade om och citerade glatt ifrån dem.
”Lita på mig.”
”Inte om jag kan slippa.”
Orden fick oss att le, jag saknar det.