(klicka för att läsa inlägget i sin helhet)
Karin Alfredssons bok 80 grader från varmvattnet kan väl knappast räknas som en ny bok, den kom ut första gången 2006. Men den hamnade i mina händer först i november och då fick jag den i ReadTreatens generösa goodie bag. Sedan har den legat och väntat på att få bli läst, eller snarare lyssnad på, jag fick den som mp3.
Jag hade egentligen ingen som helst uppfattning av vilken typ av bok det här var, läste inte ens baksidestexten innan jag satte den i spelaren. Och med facit i hand är jag glad för det. Jag är ganska säker på att jag valt bort den om jag vetat.
80 grader från varmvattnet ska väl närmast klassas som en dramadokumentär och som sådan ligger den en bit bortom min bekvämlighetszon. Jag läser främst för att bli underhållen.
I bokens inledning förblöder en 14-årig flicka i Zambia under tragiska omständigheter samtidigt som en amerikansk domare dör en till synes naturlig död i sin säng. Som om inte det var nog träffas tre aktivister i en lägenhet i Stockholm samtidigt som någon bygger häxpyramider av sten på gräsmattan utanför barnmorskans bostad. Mitt i händelsernas centrum står Ellen Elg, en svensk läkare på oklart uppdrag i Zambia.
Det är på många sätt en grym och osentimentalt berättad historia om människors fanatism och hur långt de är beredda att gå för det de tror på. Och den blir inte mindre grym när man får reda på att de allra flesta karaktärer och händelser i boken är sanna. Visst har författaren tagit sig en del friheter för att skapa en sammanhållen historia, men ändringarna i huvudsak är marginella.
Det här är en bra och viktig historia, och jag är glad att någon valt att berätta den och att den kom i min väg. Men det är sorgligt att människan är beredd att orsaka sina medmänniskor så mycket lidande. Och det är är obehagligt att läsa/ lyssna på, och blir som sagt ännu mer obehagligt när man inser att det är sant. All form av fanatism är läskig och när den övergår i ondska blir jag mörkrädd.
När jag lägger ifrån mig boken är det med en känsla av att vilja göra något. Jag inser att man borde engagera sig mer. Vi kan alla, tror jag, göra mer än vi gör för att hjälpa våra medmänniskor. På nära håll och ute i världen.
Betyg: ****-
Förlag: A Nice Noise
Jag tycker egentligen det är synd att de kallar Karin Alfredssons böcker för deckare, de är så mycket mer än så. Och viktiga.
Jag håller med, deckare känns inte rätt. Som sagt, jag tycker dramadokumentär eller möjligen dokudrama är bättre. En dramatiserad sann historia helt enkelt.
Tack ska ni ha! Jag använder spänningsromanmodellen just för att nå sådana som du, Jenny. Läsare som aldrig frivilligt skulle välja en bok som handlar om våld mot kvinnor i världen. De andra, de som väljer dokumentärböcker, är en annan – ofta redan informerad – sort. Roligt att ni tyckte om boken. Läs gärna de fyra senare böckerna om Ellen, när hon är i Vietnam, Polen, Indien och Dubai/Pakistan. Eller titta på det projekt jag ägnat de senaste 1,5 åren åt, nyligen lanserat på en världskongress i Washington DC: http://www.causeofdeathwoman.com
Varmaste hälsningar
Karin Alfredsson