Vårt språk är i ständig förändring det är jag fullt på det klara med och stödjer helhjärtat. Oftast. Utan förändring stagnerar vi.
Men… det finns uppenbarligen undantag.
För mer än tjugo år sedan stod jag i katedern och försökte få mina elever (åk 3 på gymnasiet) att förstå att det heter ”livet av sig” medan man ”begår självmord”. (Det finns så klart bra grammatiska förklaringar till det, men dem lämnar jag därhän just nu.) Jag trodde då att det bara var av ointresse, att musiken var viktigare än språket för de där underbara esteteleverna.
Döm om min förvåning när jag nu läser det i tryckt text i en i övrigt fantastisk, nyutgiven, skönlitterär bok. (Flämta nu chockerat tillsammans med mig är ni snälla.)
Kanske är det bara en hang-up hos mig att jag tycker det låter fult och fjortisaktigt, men eftersom jag nu, ett par dagar senare, väljer att skriva om det så har det uppenbarligen påverkat läsupplevelsen mer än jag tycker känns bra. Meningen står på sidan 45, men ännu på sidan 100 irriterar det mig och jag får anstränga mig för att släppa det. Resten av historien och språket är ju så bra. Jag väljer trots allt att läsa vidare…
Men eftersom jag nu, ett par dagar senare, väljer att skriva om det så har det påverkat läsupplevelsen mer än jag tycker känns bra.