Världens bästa spökhistoria

När skurven dras åt

Så står det på blurben på omslaget till När skruven dras åt av Henry James. Här möter vi en ung kvinna som börjar jobba som guvernant på en ensligt beläget gods utanför London. De två små barnen är små änglar och rena dygdemönster. Eller? Det dröjer inte länge förrän underliga saker börjar hända och godset gästas av ovälkomna gäster.

En bra spökhistoria kräver några saker:
Miljön är viktig. Redan här ska en viss osäkerhet, ett visst obehag infinna sig. Klassiska miljöer i spökhistorier är slott, kyrkogårdar, gamla hus eller kloster.

Övernaturliga inslag. Det kan röra sig om förbannelser, häxor, spöken eller märkliga dödsfall som inte riktigt kan förklaras.

Atmosfär. Med små medel, antydningar, en skugga eller ett ljud bygger en skicklig berättare upp spökhistorien. Gradvis stegras spänningen. Läsaren hålls på halster innan den förlösande upplösningen som får oss att pusta ut. Kanske till och med skratta till lite förläget.

När skruven dras åt kom ut första gången 1898 och blev snart mall för genren. Uppfyller den då punkterna ovan? Nja, inte riktigt. Miljön är perfekt. Likaså karaktärerna. De dröjer inte länge innan man inser att det är något konstigt med de två barnen. Hushållerskan som man inte riktigt vet var man har. Den stackars guvernanten är lämnad helt åt sitt öde, ensam ute på landet. Det är också något obehagligt över hennes förhållande till barnen. Det övernaturliga inslaget finns heller inget att klaga på. Likbleka ansikten som dyker upp i fönstren om kvällen. Döda människor som plötsligt ses i huset och på ägorna.

Det är på själva spänningsplanet det brister något. Tempot är lite väl långsamt. Jag får ett par gånger påminna mig att det är mer än hundra år sedan boken skrevs. Det märks, inte på språket, nyutgåvan är väl bearbetad och lättläst. Men idag har vi vant oss vid ett annat driv i historien och här tvingas man sakta ner. Säkert nyttigt ibland, men samtidigt lite frustrerande. Jag saknar den gradvis stegrade spänningen som får mig att sitta som på nålar inför upplösningen. En upplösning som den här gången inte löser någonting. Det känns inte som jag får svar på vad det egentligen är som hänt.

När skruven dras åt är trevlig liten spökhistoria. Jag instämmer inte i blurben, men en helt ok liten bok är det och det tunna lilla formatet gör den utmärkt att ta med på resan.

Henry James

Betyg: ***-
Antal sidor: 156

Förlag: Modernista

Läs mer:
Henry James
Dagens bok kallar den för skräckgotisk psykothriller.
Stringhyllan har också förbehåll men tycker den är ett fint expempel på en gotisk spökroman.