Tistelblomman – ett hus med läskiga vibbar

Tistelblomman är det vackra namnet på det stora huset utanför byn. Hit kommer Maja och Jack för att börja sitt gemensamma liv. Men snart går det upp för Maja att det inte är den skotska idyll som hon hoppats på. Oförklarliga saker händer på Tistelblomman, eller är det bara som hon inbillar sig? Och under ytan i den lilla byn kokar det och byborna viskar om hemsökelser så förfärliga att ingen vill prata högt om dem.

När Jack måste åka bort ett par dagar och Maja lämnas ensam i det stora huset eskalerar de oförklarliga händelserna och hon börjar tvivla på sig själv, sitt liv och om hon ska stanna kvar eller acceptera erbjudandet från sin vän, inspektör Steve King.

För varje bok jag läser av Amanda Hellberg så faller jag lite mer. Hon har ett språk som lockar och pockar och som försiktigt suger in mig i berättelsen och får mig fast. Nästan utan att jag märker det. Det här är en riktig bladvändare och jag kan inte sluta. Vill veta vad som kommer att hända och vad det är som faktiskt pågår, för inte tror vi på spöken, gengångare och andra övernaturliga hemskheter. Eller….?

Att boken dessutom är grafiskt snygg i uppställning och val av typsnitt är ett extra plus i min bok. Texten ligger bra i ögonen och orden flyter fram. Det är lättläst och jag har den senaste tiden insett att jag blir allt mer förtjust i korta kapitel, precis som i Tistelblomman.

Om det här är skräck så är det en genre jag börjar falla för mer och mer. Men jag har ändå svårt förlika mig med genrebegreppet. Jag lever fortfarande kvar i en tid när skräck var synonym med Dean R Koontz och slemmiga gröna monster i kloakerna. För mig är det här spänning, psykologisk spänning, med fantastiska förtecken. Men strunt samma vad man kallar det, bra är det i alla fall!

Betyg: ****
Antal: 300

Bokförlag: Forum

Andra som också läst boken:
Olika sidor
Fiktiviteter
Eli läser och skriver