Mordmys i Marstrand

Jag vet att jag använt begreppet mordmys tidigare, men jag tycker det är en så bra beskrivning på den här typen av böcker. Härliga feel-good romaner som cirklar runt ett brott. Och att Ann Rosmans nya Själakistan utspelar sig på Marstrand gör inte saken sämre. Sedan sommarens promenad runt ön har jag lärt känna den lite bättre och känne oftast igen mig i boken. Kul!

Det här är andra boken om polisen Karin Adler och hennes kollegor Folke och Robert. Jag tyckte om den första boken, men här har Ann verkligen hittat rätt. Del två är ännu bättre. Känns renare och tydligare, tightare i både handling och språk.

Den här gången är det två parallella historier som rullas upp. Dels om en liten pojke som växer upp i en familj som totalt ignorerar honom och låter honom växa upp inlåst i en liten källare, men också om det mord som begås på Marstrand en sensommardag. Liket av en kvinna i medeltida kläder och utan huvud påträffas vid den gamla offerstenen inte långt från fästningen. Samtidigt hittas ett avhugget huvud spetsat på en påle i en av stans trädgårdar. Ett huvud som, visar det sig, inte tillhör den döda kvinnan.

Det låter blodigare än vad det upplevs som när man läser boken. Visst är historien grym och man förfasas över vad människor är i stånd att göra varandra, och framför allt, barn. Men, och det här är en viktig faktor i varför jag gillar boken, det är inget frossande i blodiga detaljer. Det är inte mordet som sådant som är det viktiga i boken utan pusslandet för att lösa brottet.

Jag gillar det här. Miljön är underbar. Igenkänningsfaktorn hos karaktärerna hög, det är vanliga människor det handlar om inte sådana där utstuderat stereotypa massmördare och psykopater som USA verkar vimla av. Jag ser med spänning fram mot nästa bok.

Mirja Turstedts uppläsning är dessutom härlig!

Betyg: ****

jc.magnusson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 8 =

Tillbaka till toppen