Uncategorized

Flaskpost från P

Det är någonting med ordet flaskpost som får det att klicka till i mig. Det är så lockande, doften av äventyr omger ordet och tankarna svävar bort mot sjörövare och att vara strandsatt på en öde ö. Vilket jag, det måste tilläggas, inser inte alls är så kul i verkligheten, men i diktens värld…

Så  bara titeln gjorde mig positivt inställd till Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen. Att karln dessutom är dansk gör inte saken sämre. Just nu ligger danskarna högt på min lista. Många bra författare och skådespelare har sett dagens ljus i vårt södra grannland. Så förväntningarna var höga när jag tog mig an denna kriminalroman som dessutom fick Glasnyckeln som Skandinaviens bästa kriminlaroman 2010.

På ytan är det här en vanlig deckare. Vi möter kriminalinspektör Carl Mörck som gjort sig mer eller mindre omöjlig på jobbet och skuffats ner i källaren som ansvarig för avdelning Q, en avdelning som arbetar med gamla olösta fall, sk cold cases. Till sin hjälp har han sin assistent Assad, en muslimsk man som inte alltid har det så lätt i dagens främlingsfientliga Danmark, och den mer eller mindre tokiga Rose. Carl är totalt desillusionerad och uppfyller i stort sett var enda en av klichéerna som finns om poliser i litteraturen, trött, lat, ointresserad av det mesta, minst sagt trassliga familjeförhållanden, det enda är väl att han inte dricker för mycket, alkoholproblem är ju i det närmaste obligatoriskt annars.

Till avdelning Q kommer en dag ett gammalt brev som hittats i en flaskpost i Skottland. Texten är svag men det verkar vara skrivet av en pojke som blivit kidnappad, men är det sant eller ett pojkstreck, och när skedde det i så fall? Successivt lyckas Carl, Assad och Rose avkoda mer och mer av brevet och det verkar som två pojkar förts bort för många år sedan. Vad värre är, det finns tecken som tyder på att förövaren fortfarande finns där ute och kidnappar barn. Det blir en kamp mot klockan för att lösa gåtan.

Som sagt på ytan en bra men ganska vanlig deckare, men det finns mer. Ett djup som gör att boken dröjer sig kvar, inte släpper taget om en. Det är en skrämmande historia, visst, men minst lika skrämmande är porträtten av människorna vi möter. Allt ifrån poliserna och kidnapparen till de tokreligiösa. De är så verkliga. Så vanliga. Vi har alla mött dessa människor, de finns runt om oss i vår vardag. Och allra obehagligast tycker jag den underliggande främlingsfientligheten som finns hos så många av karaktärerna är. Smygrasismen. Den skrämmer mig verkligen. För att inte tala om de religiösa. Jag inser att inte alla religiösa människor är galningar, men bilden man får av dem i media stämmer skrämmande väl med dem man möter i boken och det tycker jag är läskigt. Människor som tänker i vi och dom och utesluter alla som inte tillhör den egna gemenskapen. Det är tecknandet av dessa människor som är Jussis styrka, det är här boken blir något utöver det vanliga. Skrämmande och spännande!

Betyg: ***+
Antal sidor: 442

Förlag: Bra Böcker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 1 =