Jag älskar ord.
Det är väl inte dagens mest omvälvande nyhet, men min kärlek till ord är äkta, grundmurad och väl underbyggd sedan unga år – och det är pappas förtjänst.
Jag såg honom nog läsa varje dag. Det var naturligt för honom. Han läste böcker och med åren kom vi att dela det intresset och diskuterade gärna. Men det var med serierna det startade – och främst då Asterix, dessa pärlor och källor till så väl historiekunskap som leenden framlockade av de ljuvliga ordvitsarna.
Och, inte att förglömma – latinska citat. Jag minns ett par historieprov i skolan som räddades av en gammal enbent pirat som vräkte ur sig latinska citat i tid och otid.
Likt en jojo åkte kartongen med Astrixalbum upp och ner på vinden. När syrran och jag tröttnat åkte de upp för att ett halvår, ett år senare efter en del tjat plockas ner igen och slukas från pärm till pärm för hundraelfte gången. De var fullständigt sönderlästa, några ihoptejpade, men ack så älskade. Jag undrar vad som hände med dem? Vart tog de vägen? Ligger de kvar på vinden och undrar varför ingen längre bryr sig om dem? Eller har de kanske förpassats till de sällare jaktmarkerna vid någon vindsröjning? Hmm…
Det är med glädje jag nu går till ICA och köper de nyutgivna albumen och sakta men säkert bygger min egen samling.
