Vid första anblicken så handlar Danielle Younge-Ullmans bok Allt det vackra är inte förstört om kvinnan med den gudomliga rösten. Operasångerskan som förtrollar allt och alla med sin ljuva stämma och skördar framgångar ända tills den dag när rösten sviker henne. Den bara försvinner, mitt i en föreställning, för att aldrig komma tillbaka. Vilket otroligt trauma. Men ju mer man läser desto tydligare blir det att det här är en bok om frigörelse, om en dotters frigörelse från sin mammas band. Om hur hon växer upp, tvingas hitta sig själv, sina gränser och ta ställning till vad och vem hon är.
Och det är bra. Riktigt bra. Så bra att jag sträckläste 200 sidor inatt när jag inte kunde sova. Eller var det kanske så att jag inte kunde sova för att jag inte kunde sluta läsa? Hönan och ägget…
Det här räknas som en bok för unga vuxna men genrebestämningen begränsar boken lite. Ja visst handlar det om Ingrid som sedan barnsben rest land och rike runt i Europa medan mamman turnerat på olika operahus. Hon har älskat och romantiserat det livet så till den grad att när de båda sedan tvingas slå sig ner i en villa i Vancouver och den färgstarka mammadivan förvandlas till en beige kontorsråtta, ja då är omställningen lika stor för dem båda. Mamman är en riktig drama queen och lämnar i långa perioder sin 12-åriga dotter vind för våg medan depressionerna rasar i hennes kropp. Den lilla flickan får bli mamma åt sin mamma. Rollerna är ombytta. Vem är hönan och vem är ägget?
Det är dramatiskt, tragiskt och sorgligt, men den riktiga historien utspelar sig under ett tre veckor långt vildmarksläger som mamman tvingat sin nu tonåriga dotter att delta i. Det var priset hon skulle få betala för att få lov att börja på den fina musikskolan i London till hösten. Och visst har mamman ett bakomliggande motiv, det förstår man ju, men vill hon bryta ner flickan? Få henne att ge upp? Tvinga henne att misslyckas och på så sätt skrämma henne från tanken på London och hindra henne från att satsa på en musikkarriär? Något hon förbjudit dottern att göra, musiken drar bara olycka med sig. Eller vill hon stärka flickan, få henne att inse att hon kan stå på egna ben, att hon klarar mer än hon tror och att det är dags att stå på egna ben? Har mamman redan förlikat sig med musikkarriären och nu gör allt hon kan för att förbereda sin dotter? Svårt att veta. Kanske lite av alltihop.
Hela vildmarkslägret skriver Ingrid brev till sin mamma, hon skriver dem i dagboken hon fick med sig och det är arga brev. Ironiska brev. Brev så fulla av jäklar anamma att man är övertygad om att hon kommer klara det här. Det är en stark tjej. Men det är en styrka som byggs upp genom att hon tvingas möta sina demoner, konfrontera sina rädslor. Och kanske var det det mamman ville eller kanske var det bara en tursam effekt av beslutet att skicka iväg dottern. Det är svårt att veta. Kanske lite av båda.
Samtidigt är det här en bok fylld av kärlek. Dotterns och moderns vackra, men inte helt friktionsfria, kärlek till varandra. Kärleken till musiken. Till Andreas, Isak, Tavik och de andra. Det är vackert och det är känslosamt. Det är också en bok som doftar. Det doftar av fuktiga sovsäckar och tält, av gyttja och svett, men också av sol och god mat.
Allt det vackra är inte förstört är en bok som talar direkt till hjärtat. Den är omöjlig att lägga ifrån sig och det tog inte två dygn att läsa 300 sidor. Jag var bara tvungen att få veta vad som skulle hända. Och jag tyckte om slutet. Nej, allt är inte enkelt och rosenrött när det slutar, men det kändes så rätt. Det hade inte kunnat sluta på något annat sätt.
Jag avundas dig som ännu inte öppnat de första sidorna ur den här pärlan. Jag önskar jag hade min oläst – bara för att få glädjen att få läsa den igen. För att få klampa runt på vildmarkslägret med Ingrid, få vara med när hon briljerar i skolpjäsen. För att få njuta av den bohemiska divans alla upptåg och lida med henne i hennes kamp för att bli en vanlig, beige svensson (eller vad det kan heta i Kanada), kampen för att bli en ansvarsfull kvinna som jobbar på kontor och är mamma till sitt barn.
Jag blir väldigt förtjust i Danielle Younge-Ullmans sätt att skriva, jag tycker om att hon inte ger alla svar, att hon lämnar öppet för tolkningar. Det gör att jag fortfarande funderar på historien, på vad den egentligen handlar om, vad som är hönan och ägget.
