Böcker om starka kvinnor under andra världskriget går det tretton på dussinet och baseras de dessutom på en sann historia brukar jag dra öronen åt mig, men Hazel Gaynor lockar med en vinkel jag inte sett förut.
Här är det nämligen engelsmännen och de allierade är fienderna, de onda och de som sätts i arbets- och fångläger, som behandlas illa, får utstå svält och våldtäkt. En grym, men viktig påminnelse om att historien alltid har minst två sidor.
Som sagt, historien känns bekant, Harmel bjuder inte på några nya grepp eller vändningar, ändå tyckte jag om The Book of Lost Names.
De sa att kvinnor inte kunde bli spioner, att det inte passade sig. De hade fel!
Det första chiffret bjuder på härligt spännande ”jag kan inte sluta lyssna”-läsning och för första gången på länge längtar jag efter del två.
Ingen, absolut ingen, har någonsin berättat om Slaget om Troja på samma sätt som Theodor Kallifatides gör i sin nya bok. Ingen har tidigare berättat den 3000-åriga historien på ett sätt som gör den, inte bara spännande och intressant, utan också synnerligen aktuell.
