Svarta vatten

Svarta vatten av Attica Locke

Attica Locke.

Smaka på namnet. Det är ett så vackert och fantasieggande namn. Attica Locke, locked attic, låst vind, det kunde nästan vara ett indiannamn. Jag blir nyfiken på vilka fantastiska historier som finns på den där låsta vinden. Svarta vatten är uppenbarligen en av dem. 

Att som debutant jämföras med kriminalförfattande storheter som Dennis Lehane och George Pelecanos är säkert både smickrande och lite läskigt. Det förpliktigar. Som läsare kommer man att förvänta sig en hel del. Utan att ens ha öppnat Svarta vatten är jag inställd på ett ganska mörkt porträtt av det amerikanska samhället. Och förväntan infrias. Bokens hjälte, Jay, är en ung svart advokat med taskig ekonomi, hög moral, hustru och ett barn på väg.

Vi befinner oss i åttiotalets Texas och rasmotsättningarna och orättvisorna är stora. Jay kämpar för att få ekonomin och firman att gå ihop samtidigt som han försöker ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen vid floden. Snart ställs han inför svåra val när stadens hamnarbetare drar in honom i sin strejk, han vill få ut större ersättning för sin prostituerade klients räkning, han erbjuds en frestande summa pengar för att hålla tyst med vad han vet, samtidigt som hans hustru blir allt mer höggravid. Allt medan rasmotsättningarna lurar runt hörnet. Livet är inte lätt.

”En blandning mellan The Wire och Dallas”.
”Jag skulle förmodligen läsa telefonkatalogen om hennes namn stod på ryggen.”

Jag instämmer inte helhjärtat i de lyriska hyllningarna av den här debuten. Miljömässigt och som ett inlägg i samhällsdebatten är Svarta vatten en riktigt bra bok. Utan att egentligen veta har jag tyvärr en känsla av att det inte ser så särskilt mycket bättre ut i dagens Amerika. Och valen Jay ställs inför ger honom samvetskval som känns. Det är skickligt skrivet, men ändå griper det inte riktigt tag och drar mig in i historien. Något saknas.

Kanske beror det på att socialrealismen känns så verklig. Som om det faktiskt är så här det går till, på riktigt. Att det inte bara är hitte på. Och eftersom det är en verklighet så fjärran från den jag lever i så har jag svårt att knyta an till den. Kanske är det så och i så fall är det lite sorgligt. Jag funderar på varför det är lättare att relatera till och sugas in i en helt vild fantasi än en verklig och tragisk verklighet?

Kanske beror det på att läsning är lika med avkoppling för mig. En stunds verklighetsflykt. Det verkliga livet har jag nog av i vardagen och när jag sjunker ner i läsfotöljen vill och behöver jag få sugas in i en fantastisk historia. I så fall är det mitt fel att vi inte klickar till hundra procent, Attica Locke och jag.