Till frukostfilen i morse läste jag artikeln om spökskrivare i Vi Läser. Onekligen intressant läsning. Jag har lite svårt att förhålla mig till fenomenet spökskrivare. Det känns lite tveeggat.
När det gäller skönlitteratur känns hela spökskrivargrejen som ett stort NO, NO. Jag vet att det förekommer, men gillar inte tanken på att en riktigt bra deckare (eller vad det nu är) inte är skriven av författaren som står på omslaget.
När det gäller biografier är min attityd lite mer förlåtande. Det finns ju många intressanta människoöden som aldrig hade blivit berättade ifall personerna själva, som inte är författare, skulle vara tvugna att skriva ner sin historia. Jag är ganska övertygad om att det många gånger skulle bli helt oläsbart. Således kan det vara bra med spökskrivare. Det som gör mig irriterad är att man inte står för att man använt hjälp. Boken ges ut som om personen i fråga har skrivit boken själv. Fegt! Att de tagit hjälp gör ju inte saken sämre. Men det är vad jag tycker.
I artikeln beskrivs hur hemlig hela processen är och att spökskrivarna visserligen kan leva gott på sitt jobb om de är duktiga, men det får aldrig någon cred för det. Hela systemet känns ganska ruttet tycker jag.
