Jag tror att jag har sagt det förr, men det är lika bra att krypa till korset igen. När saker och ting blir väldigt moderna och populära kan jag bli lite motvalls kärring och vägra att se den där filmen ( jag har fortfarande inte sett Titanic) eller läsa den där boken. Jag vet att det är fånigt men jag kan inte låta bli.
Men nu äntligen har jag lyssnat på Johan Theorins första bok Skumtimmen och raskt fortsatt med nummer två Nattfåk. Tack gode gud för att det tar ca 40 min att köra till jobbet.
Den röda tråden i böckerna är den gamle mannen Jerlof Davidsson som bor på Öland och lyckas bli, tja indragen i saker och ting. I Skumtimmen är det hans vuxna dotter som efter många år kommer tillbaka till Öland för att hitta sin son som försvann en sensommardag för en massa år sedan (var det 20 det var?). Parallellt får vi följa historien om Nils som nästan av misstag dödade två tyska soldater i slutet av 40-talet och därefter flydde till Sydamerika.
Boken började lite segt tycker jag. Det var svårt att bli riktigt engagerad i berättelsen, i ärlighetens namn blev jag mest irriterad på Jerlovs mähä till dotter, men hon skärpte sig och så även historien. Som sagt, jag fortsatte genast på bok nummer två men har bara hunnit lyssna på en cd ännu.
Betyg: ***+
