Rekviem i Villette

På ReadTreaten tidigare i höstas benämnde jag Ingrid Hedströms böcker om undersökningsdomaren Martine Poirot som ”böcker med mysiga mord”. En formulering som det fnissades ganska rejält åt. Jag menade naturligtvis inte att morden är mysiga utan att historierna är det. Det finns en Christiekänsla över dem som gör dem… mysiga att läsa.

Även den senaste, nummer fem i ordningen, Rekviem i Villette passar in i beskrivningen. Jag mår helt enkelt bra när jag läser dem. Den här gången får vi i en återblick bättre förståelse för vad som driver Martine i hennes yrkesutövning och får veta mer om de händelser i hennes ungdom som tidigare bara antytts. På en skickligt sätt vävs nutid ihop med dåtid och ett gammalt fall får till slut sin lösning. Det här är i mitt tycke nog den bästa av de fem böckerna.

Ingrid har valt att förlägga handlingen i böckerna till Belgien och den fiktiva lilla staden Villette-sur-Meuse. En ljuvlig liten pärla som fått låna drag från flera platser i Europa som Ingrid besökt under sina resor som utrikesreporter för DN. Det finns något i Ingrids miljö- och personbeskrivningar som jag faller för. Jag har svårt att sätta fingret på det, men jag gillar det. Gillar känslan de förmedlar. Och känslan av välbefinnande medan jag läser om de fruktansvärda brott som böckerna faktiskt handlar om får mig att ha överseende med att pusselbitarna ibland faller på plats lite för bra. Sammanträffandena blir ibland lite väl många, men det gör absolut ingenting.

Lite förtretad är jag över att den ljuvliga Julie Wastia nu lämnat Martines sida, inte på något sätt lämnat historien, för att bli privatdetektiv och att hon har ersatts med den fotograferande Alex. Jag är inte helt säker på att jag gillar honom och det är väl inte Martine heller om jag tolkar det hela rätt. Men, men, han kan komma att bevisa hur fel vi haft. Jag får väl vänta och se i nästa bok.

Betyg: ***
Antal sidor: 408

Förlag: Alfabeta

Andra som läst boken:
Bokparet
Deckarhuset
DN