Camino Island börjar bra i klassisk Grisham-stil när ett gäng tjuvar lyckas stjäla fem av F Scott Fitzgeralds orginalmanuskript. Och inte vilka manuskript som helt, utan orginalet till bland annat Den store Gatsby. Tillsammans är de försäkrade till 25 miljoner, dollar!
Det är spännande, tempot är högt och man sitter lite som på nålar och väntar på fortsättningen. Hur ska det hela utveckla sig? Och när två av tjuvarna hyfsat snart åker fast, ja då vänder sidorna sig nästan av sig själva.
Bild lånad av booktryst.com
Men så förflyttas vi ut till, den småskumma men karismatiske bokhandlaren på Camino Island och boken byter helt karaktär. Den går från ”konststöldsthriller” till en feelgood-romantisk-historia där den fattiga, unga författarinnan övertalas att, mot en schysst ersättning, spela lockfågel och nästla sig in hos bokhandlaren.
Tempot går ner, de spännande thrillerinslagen försvinner, och det känns som om det är en annan författare som plötsligt tagit över pennan (eller tangentbordet).
Det är förvisso en ganska mysig historia som bjuds med sköna karaktärer, långa middagar och underhållande samtal, men… det känns väldigt otypiskt Grisham och det var inte riktigt det jag förväntade mig när jag plockade upp Camino Island. Hmm…
