Miss Harriet Vane står anklagad för att ha mördat sin älskare med arsenik och lord Peter Whimsey följer rättegången med stor fascination. Han har, av någon anledning, fått för sig att hon är oskyldig och bestämmer sig för att rentvå henne. I sin jakt på ledtrådar besöker han i konstnärskretsar, privathem och infiltrerar stans advokatbyråer. Samtidigt får vi följa den spirande men inte helt okomplicerade kärlekshistorien mellan Lord Peter och den unga författarinnan.
Dorothy Sayers skrev Oskuld och arsenik 1930 och det märks naturligtvis. Språk, miljöbeskrivningar och karaktärer bär tydliga tidstypiska spår, något som tillför boken en viss charm. En charm som tyvärr skuggas lite av Tomas Bolmes uppläsning. Jag brukar normalt illa Tomas som uppläsare, men han gör sig helt klart bättre i moderna, lite mer hårdkokta deckare där hans stackattoliknande uppläsning passar genren. Här förtar det flytet i språket.
Jag tror inte jag någonsin löst ett deckarquiz utan att Dorothy Sayers och Lord Peter Whimsey funnits med på ena eller andra sättet. Jag har tidigare aldrig läst någon av böckerna om honom, men har genom åren lärt mig att de två hör ihop. Och nu är det svarta hål i min deckarutbildning som var vigt åt Ms Sayers fyllts, eller åtminstone blivit lite mindre svart, troligen har det övergått i en gråskala. En av alla hennes böcker räcker knappas för att kalla sig färdigutbildad.
Ms Sayers skrev fjorton romaner och noveller om Lord Peter. Mot slutet av sin karriär övergick hon successivt allt mer till att ge böckerna en touch av vanlig skönlitteratur. Deckarinslagen blev allt mer sällsynta. Dessutom arbetade hon med att översätta medeltida litteratur till engelska, där kanske Dantes Den gudomliga komedin är den mest kända.
Som deckare känns Oskuld och arsenik som en ganska typisk engelsk mellankrigstidsdeckare, lite Christiekänsla i person- och miljöbeskrivningar. Lite lagom småmysig så där, inte jättespännande men helt ok.
Betyg: ***
Förlag: Bonnier Audio
