Galicien i nordöstra Spanien erbjuder ett dramatiskt landskap med stora kontraster både i miljön och hos befolkningen. Det är här, i den lilla staden Vigo som jag för första gången stiftar bekantskap med Leo Caldas. En duktig polis med en lysande karriär som riskerar att slås i spillror när han sätter sitt rykte på spel i en utredning.
En dag hittas en jazzsaxofonist mördad i sitt sovrum och spåren leder Caldas och hans assistent, den vrånge och bufflige Estéves allt längre in i och högre upp i sjukhusvärlden.
I Nattens mörka toner varvas poetiska miljöbeskrivningar med mörksens gärningar och rökiga jazzklubbar. Det är dramatiskt, det är poetiskt, det är vackert och framför allt, det är spännande.
Med sina 189 sidor är det här en liten pärla. En kriminalroman när den är som bäst. Inte ett ord för mycket finns men heller inget utelämnat. Domingo Villar är duktig på att teckna personporträtt och även om han själv antagligen skulle opponera sig och hävda att han minsann inte är spanjor utan från Galicien så känns karaktärerna väldigt spanska. Det finns ett lugn i samtalet och hos personernas agerande som är befriande att läsa men som går den ditflyttade Estéves på nerverna. Ingenting sägs rakt ut utan allting insinueras.
Nattens mörka toner nomeinerades också av Svenska Deckarakademien som en av fem bästa översatta deckare 2011. Domingo Villar har gett ut ytterligare en bok om Leo Caldas och fler verkar vara på väg. När nästa kommer ut här i Sverige kommer jag definitivt att se till att den hamnar i mina händer.
Betyg: ****
Förlag: Ekholm & Tegebjer
