Narnia

Var på bio igår kväll och såg den senaste Narnia filmen, den om Kung Caspian och skeppet Gryningen. Jag har som jag tidigare nämnt inte läst någon av Narinaböckerna, mamma hävdar att det var Kitty för hela slanten just då, men filmerna ska visst följa böckerna väldigt bra.

De två första Narnia filmerna (och böckerna?) är riktigt härliga äventyrsfilmer. Mycket spänning, mäktiga scener och en uppsjö fantasivarelser som gör sig bra i det vackra bildspråket. Den här filmen var inte lika spännande, det var inga mäktiga scener över stora slag, och förutom studsfotingarna, draken och tjuren på båten så var den märkligt fri från fantasivarelser. Något en gammal fantasyfantast som jag kan tycka är lite tråkigt.

Ändå var det en bra film. Men precis som Harry Potter så blir historierna lite mer mångfacetterade i takt med att huvudpersonerna blir äldre. De blir lite allvarligare och moraltyngda och inte riktigt lika lättsmälta. Det är nu inte nödvändigtvis något negativt, mig passar det, frågan är vad en yngre publik tycker och hur de tar lite sorgliga slut till sig. Själv gillade jag det samtidigt som jag någonstans saknar den lättsmälta matinékänslan över ett riktigt härligt fantasyäventyr.

Jag inser att jag borde läsa böckerna och kommer att göra det också, någon gång. Älskade boken om TS Lewis och tilltalas av the Inklings, klubben med TS Lewis, Tolkien och andra författare som satt på favoritpuben i Oxford och utbytte idéer och rackade ner på varandras verk. Tänk om man fått vara en fluga på väggen där.

Betyg ***

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

12 − 7 =