Näbbar och klor – kommissarie Rebus är tillbaka

Näbbar och klor
av Ian Rankin

Eller tillbaka och tillbaka, Näbbar och klor är Ian Rankins tredje bok om John Rebus och kommer nu ut i nytryck på Modernista. Rankin debuterade 1987 med den första boken om Rebus, sedan dess har det kommit ut 22 till (!), plus ytterligare 14 böcker i tre andra serier. Säga vad man vill, men han är en produktiv herre den gode Rankin.

Min relation till John Rebus började på tv. Det är ju något visst med de engelska kriminalserierna som gör att man bara inte kan sluta titta och Rebus är en sådan. Den något buttre, lätt disillusionerade skotten med den snygga, lite skrynkliga linnekavajen tilltalar mig. Till viss del har det absolut med miljöerna och dialekten att göra, jag är lite svag för skottar och irländare, men det är något mer, ett djup i historierna som inte alltid lyser igenom på tv.

Att börja med bok tre kan tyckas märkligt, men som så många gånger var det slumpen som slog till. Jag fick den i min hand och började läsa. Och Näbbar och klor är bra. Riktigt bra till och med. Rankin bjuder oss på en riktig bladvändardeckare som är svår att lägga ifrån sig och sidorna rinner iväg.

De kallar honom Vargmannen – dels för att han tar en tugga av sina offer, dels för att det första offret hittades på ensliga Wolf Street i East End, London.
Scotland Yard kallar in kommissarie Rebus från mordroteln i Edinburgh för att hjälpa till med utredningen. Men Rebus motsvarighet på Scotland Yard, George flight, är inte förtjust i den extra inblandningen, och Rebus finner sig snart i en situation där han måste hantera rasfördomar såväl som en galnings våldsattacker.

Att det dessutom dyker upp en trevlig och attraktiv psykolog gör inte saken sämre, även om det riskerar att distrahera vår hjälte en aning liksom det faktum att han nu befinner sig i samma stad som sin före detta fru och deras sextonåriga dotter.

Ken Stott som John Rebus i
tv-serien med samma namn. 

Näbbar och klor är befriande fri från knorrar, extra parallellhistorier som mest bara rör till det och avsaknaden av hopp fram och tillbaka i tiden är underbar. I en tid när de flesta böcker har minst två, men gärna fler, historier som de hoppar mellan för att sedan försöka knyta ihop i slutet (och inte sällan misslyckas med) eller en historia i nutid och en i dåtid som även de ska knytas ihop så är det väldigt skönt med en historia som berättas rakt upp och ner, i kronologisk ordning. Inga konstigheter.

Det gör inte historien sämre, tvärtom har jag en känsla av att det kräver mer av författaren att lyckas hålla kvar läsarens intresse för att klura ut vad som egentligen har hänt och kommer att hända. Att behålla känslan av att vilja lösa gåtan, klura ut vem den skyldiga är. Och det tycker jag Rankin gör med den äran. Jag hade mina aningar, men gissade faktiskt fel.

Jag har ytterligare en Rebus stående i att-läsa-hyllan och jag kommer definitivt att läsa den. Näbbar och klor gav mersmak!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 + 3 =