I Överlevaren har Nora Roberts fått med lite av precis allting; en förfärlig masskjutning på ett köpcentra som traumatiserar hela staden, ljuv kärlek, gruvlig, om än missriktad, hämnd och lite öromantik. Här finns något för alla.
Roberts är garanterat den mest produktiva författaren ever! Med mer än 215 böcker i bagaget klår hon alla andra med hästlängder. Innebär det att hon tummar på kvaliteten? Vi får se, det är en av frågorna vi ska diskutera när Bokmalen träffas för nästa bokcirkelträff.
Själv har jag ibland tyckt det, men i just Överlevaren känns det inte så. Det är spännande hela vägen, man vill veta vad som kommer att hända (hur det slutar vet vi ju, genren har obligatoriskt lyckliga slut.)
Historien är uppdelad dels i själva den utlösande händelsen, masskjutningen på köpcentret där hundratals människor men lämnade Simone, Reed och Essie med ärr för livet och minnen som inte suddas ut. Dels i en ljuvlig kärlekshistoria.
Simone, Reed och Essie hanterar den traumatiska händelsen på väldigt olika sätt, Reed genom att bli polis och tillsammans med Essie försöka få grepp om vad som egentligen hände och varför, medan Simone satsar på en karriär som konstnär och väljer att glömma och förtränga alltihop.
Tio år senare korsas deras vägar igen när Reed plötsligt ser ett samband mellan en rad oförklarliga dödsfall och masskjutningen. Någon mördar överlevarna, de som klarade sig den där dagen för så många år sedan, men varför? När det står klart att både Reed och Simone står högst upp på dödslistan börjar tiden rinna ut för dem.
Det är väldigt spännande, trots att man redan tidigt i boken får veta vem mördaren är. Men det vore så klart inte en äkta Nora Roberts utan kärlek. Den här gången är det skönt mogen kärlek mellan starka och trygga karaktärer som får mig att le – feelgood på riktigt. Och kärleken mellan Simone och mormodern CiCi är ljuvlig att läsa. Jag vill också ha en sådan skönt, bohemisk mormor i min närhet.
