Australien brann i vinter, det kan knappast ha undgått någon. Något som fick skrämmande stor effekt på djur och natur, men så klart också dem som tvingades fly, som förlorade nära och kära eller sitt hem. I dagens snabba mediaflöde var vi alla där när det skedde, där och då, det gick inte att värja sig. Plötsligt låg Australien inte på andra sidan jorden, det låg hemma i våra vardagsrum, vi var där.
Lite så kändes det när jag läste Christina Wahldéns nya bok Nämn inte de döda. Kanske förstärktes det av de kontinuerliga nyhetsuppdateringarna om bränderna, men världen idag är så nära, trots att Australien är så långt bort man kan komma.
En annan bidragande faktor var så klart också den svenska kopplingen, det är när den svenska konststudenten Greta bokstavligt talat snubblar över en död kvinna på stranden som historien tar fart. Vad är det egentligen som har hänt den svårt sargade kvinnan? Är allt bara en olyckshändelse? Det finns krokodiler i vattnet och alla vet ju hur farliga de är. Eller finns det en mörkare sanning bakom? Spelar det faktum att kvinnan tillhörde ursprungsbefolkningen någon roll?
För Jess gör det det. Tillsammans med sin kollega, den något bufflige polisen Bluey försöker hon nysta upp fallet och ta reda på vad som hänt. Det är inte helt enkelt och de motarbetas från diverse olika håll.
Jag tyckte om det här. Nämn inte de döda bjuder på ett lagom spännande kriminalhistoria med lite exotiska inslag som gör miljön och karaktärerna intressanta. Australien och människorna där är på många sätt så lika oss, och ändå så olika. Kulturerna skiljer sig mer än man tror ibland. Det känns, som sagt, både nära och långt borta på en och samma gång.
