Konsten och mordet i blodet – A perfect english blend

En studie i blod av Bonnie BacBird

Det är inte länge sedan debattens vågor gick höga här hemma i Sverige och många förfasade sig över David Lagercrantz fräckhet i att skriva en fortsättning på den smått ikonoserade Stieg Larssons serie om Lisbeth Salander. Många, de allra flesta verkade det stundtals som, som gav sig in i debatten hade varken läst eller tänkt läsa boken utan hade på förhand bestämt sig för att det skulle komma att bli dåligt, ett helgerån. Chocken över att någon hade mage att göra något sådant var enorm och kastade man dessutom in den moraliska aspekten och den minst sagt infekterade arvstvisten så var domen entydig: så gör man bara inte.

Jag följde diskussionerna och fascinerades över det jag hörde och läste. Fenomenet var ju knappast nytt, författare har i alla tider, både nya och gamla, återanvänt hjältar, hjältinnor, skurkar, miljöer. Ibland mer uppenbart än annars så klart, vissa är helt enkelt bättre på att dölja sina stölder.

Genom åren har författare tagit sig an såväl Sherlock Holmes, som Agatha Christies huvudpersoner och för tillfället pågår ett par klassiker projekt i England där välkända författare skriver om engelska romaner. I The Austen Project är det sex stora författare som tar sig an sex av Austens stora titlar, i The Hogharth Shakespeare skriver åtta aktuella författare om åtta av Shakespeares verk och förlägger dem i nutid, Jeanette Winterson och Howard Jacobson har redan publicerat sina och jag måste erkänna att jag är mycket nyfiken på Joe Nesboes version av Macbeth. Och visst grumsas det lite i leden även här, men inte tillnärmelsevis lika mycket som över Lagercrantz påhitt.

Lika kontroversiell som Lagercrantz är knappast Bonnie MacBirds bok En studie i  blod med allas vår Sherlock Holmes i huvudrollen. Macbird är en stor Holmesfantast och för en mindre van Sherlockläsare så märks det, den här boken är skriven med omsorg och kärlek. Och den känns äkta.

Vi bjuds på ett klassiskt Holmesäventyr, inget förflyttande i tiden eller förändrande av karaktärerna, Holmes är Holmes och Watson är Watson och vi kan känna oss trygga i den välkända relationen dem emellan. Som vanligt inleds boken med att Holmes är less, ur gängorna och lite för förtjust i morfin. Det ändras dock snabbt när en vacker dam, en fransk sångerska, kommer in i bilden och presenterar ett fall med där hennes bortadopterade son plötsligt försvunnit spårlöst. Att samtidigt en av världens vackraste statyer väntas smugglas till England från Frankrike så kan han helt enkelt inte hålla fingrarna borta och våra vänner beger sig snart till Paris för att hjälpa damen.

Men inget är så lätt som det verkar, inte ens för världens skickligaste detektiv och snart befinner sig Holmes i en situation farligt nära liv och död. Har han tagit sig vatten över huvudet den här gången eller kommer han att klara ut det hela och få fast skurkarna? Tja, det återstår att se.

Enligt min mening har Bonnie MacBird förvaltat Conan Doyles arv väl och det är en spännande läsning vi bjuds på. Lättläst och engagerande – perfekt för lata sommarkvällar.

Nike från Samotrakhe Gå och se henne live, ingen bild i världen gör henne rättvisa.

En av världens vackraste, om inte den vackraste, står i entréhallen på Louvren – Nike från Samotrakhe. Första gången jag såg henne tappade jag fullständigt andan, jag var sexton år gammal men jag kan än idag, tjugofem år senare se henne framför mig och känna värmen som spreds i kroppen. Fantastiskt. En åsikt jag delar med Mr Holmes (vilken sympatisk man han är den där karln) som vid deras besök på konstmuseet säger:

”Se bara på henne, Watson. Visst är hon storslagen? Lägg märke till den levande hållningen, spiralformen och framställningen av fuktigt tyg – som om hon befann sig i fören på ett skepp.”

Det här är en bok väl värd att läsa. Sjunk ner i favoritstolen, häll upp något gott att dricka och njut! Du serveras en spännande historia, med tragiska inslag men även ett stycke konsthistoria. A perfect english blend!