Konsten att röra upp himmel och jord!

Tidigare idag prövade Bokbabbel bästa sättet att engagera bloggosfären på kortast möjliga tid. Och hon lyckades trycka på precis rätt knappar verkar det som.

Jag känner en stor samhörig het med denna sköna bloggare. Precis som jag så är Bokbabbel mycket förtjust i så kallad akaporr. Det vill säga böcker vars handling utspelar sig i akademisk miljö, oftast på internatskolor. Gärna i Oxford, New England eller liknande miljöer. Jag älskar dem. Faller i farstun så att säga. Men… och det är nu hon lyckats engagera stora delar av bloggosfären… liksom henne har jag inte, ni läste rätt – inte, läst Den hemliga historien av Donna Tart. En fullkomlig storm bröt ut i bloggen, på twitter och facebook. Fascinerande.

DHH, som de insatta kallar boken, är något av en bibel för älskare av akaporr, vilket verkar vara större delen av bloggosfären, och väldigt många andra böcker hintar till den. Hintar som jag som oinvigd då naturligtvis inte förstår.

Bokbabbel planerar att läsa den snarast, själv är jag mer ambivalent. Å ena sidan är jag nyfiken på vad det är alla pratar om, å andra sidan är jag av naturen misstänksam mot hypar. Om något höjs till skyarna något så enormt blir jag som regel djupt besviken. Det beror väl på för högt ställda förväntningar antar jag. Alltså skippar jag böcker, film, tv-serier etc som rosas av alla.

Jag ska avslöja ytterligare en hemlighet för er. Jag är en av de få, nu levande, människor som inte sett Titanic! Japp, så var det sagt. Hemligheten är ute. Jag såg den inte på bio. Jag köpte inte Celine Diones fantastiska cd. Jag såg den inte på video och jag har lyckats undvika, oftast inte med flit dock, att se den varje gång den har gått på tv. Har bara sett enstaka klipp, och den är säkert lika fantastisk som alla säger men… Jag passar nog.

Om jag kommer att passa även läsningen av DHH? Jag vet inte. Jag inser att jag borde läsa den för att förstå hintarna, men…