Kedjebrevet från helvetet

Minns ni barndomens kedjebrev? De där som lovade att om du bröt kedjan, om du inte skickade brevet vidare och gjorde som det stod i det skulle något hemskt hända? Minns du dem? Minns du också känslan första gången du bröt kedjan? Nervositeten över OM något skulle hända, även om du innerst inne ju visste att det var bullshit alltihop.

Det är precis vad som händer Rachel Klein i Adrian McKintys bok Kedjan. Den stora skillnaden här är att hennes tolvåriga dotter har kidnappats och kommer dödas om Rachel inte betalar 25 000 dollar och kidnappar ett barn. Ett barn som hon ska döda om inte föräldrarna betalar och i sin tur kidnappar ett barn. Först när de gjort det kommer Rachels dotter att släppas. Om inte så dör hon.

Vad kan vara värre?

Det är så klart en mardröm och än värre blir det när det står klart att Kedjan bevakar allt hon gör. Vem hon talar med, vem hon ringer, hennes dator… allt! Vad ska hon göra? Självklart kidnappar hon ett barn, självklart betalar hon, självklart kontaktar hon barnets föräldrar och hotar döda deras dotter. Självklart. Men sedan då? Kedjan MÅSTE brytas, frågan är bara hur?

Det här är precis lika nervpirrande läskig som bra. Och tankeväckande. Det värsta med allt är nog att jag inte finner den särskilt otrolig. Jag önskar att jag kunde rycka på axlarna och avfärda den som spännande läsning, som rena fantasier. Men… världen är full av galna människor och den digitala tekniken erbjuder oändliga möjligheter för den som vill oss illa. Tyvärr.

Det är inte konstigt att såväl Stephen King som David Lagercrantz har höjt den här boken till skyarna. ”enastående mardrömsberättelse”, ”ett sanslöst driv” och ”makalöst bra thriller” är fantastiskt beröm och jag stämmer helhjärtat in i det. Kedjan bjuder på ruskigt spännande läsning som är omöjlig att lägga ifrån sig.