Kärlek är svårt. Alldeles särskilt för Nick just nu. När boken börjar har han precis blivit dumpad av sin flickvän. De har bott tillsammans några år, men har förlorat den där speciella känslan, det rosenröda som gör att livet gnistrar. Nu är det vardag för hela slanten och ingen av dem är lycklig.
Att Ellie lämnade honom var antagligen precis vad Nick behövde. Snart trettio bast fyllda är det dags att han tar ansvar för sig själv och sitt liv. Men det blir lite mycket på en gång när han bara dagar efter Ellie lämnat honom förlorar sitt jobb som biografmaskinist OCH vräks från lägenheten. Dessutom har det trygga säkerhetsnätet som föräldrarna alltid utgjort försvunnit, de har sålt huset och ska flytta till Nya Zealand, för att det ser så mysigt ut i de där filmerna med dvärgar, trollkarlar och en magisk ring.
I Kärlek utan manus får vi följa Nick när han ser tillbaka på de senaste åren. Hur de träffades, första daten, första gemensamma resan, första… och till slut även de sista. Sista samtalet. Sista mötet. Sista…
En kul detalj för den som är lite med i filmsvängen är alla de filmreferenser boken är fylld av, såväl gamla som nya filmer i diverse genrer finns med. Det är uppenbart att författaren är en lika stor filmnörd som Nick, själv plockade jag upp de flesta av dem men är helt övertygad om att jag missade både en och två. För mig var de en krydda, en liten extra guldkant, men kanske är det störande om man inte hänger med. Om man inte ser så mycket film och kan nicka igenkännande när de nämns.
Det är en fin och tänkvärd historia Nicholls bjuder oss på. Kärlek är svårt, både i verkliga livet och på film. Tyvärr tror jag faktiskt att alla filmreferenser kommer i vägen många läsare. Själv är jag tacksam för att det inte var musikreferenser, då hade jag varit körd… 😊
