Det pratade jag och Marianne Cedervall om på Feelgoodfestivalen i lördags. Vi var rörande överens om det inte bara KAN vara en ingrediens utan att det faktiskt nästan är väsentligt för att balansera det glada, det fina. Sorgen ger tyngd och trovärdighet.
Alla ni som längtat efter att få läsa mer om Mariannes ”tanter” Mirjam och Hervor ska genast rusa till bokhandeln och köpa ett ex av Sorgeängel. Sällan har en feelgoodroman känts så aktuell som Sorgeängel gör den här sommaren. Klimatförändringar, extremvärme och torka med stora skogsbränder som följd gör att historien kommer nästan obehagligt nära.
När boken börjar har Hervor tagit med sig Mirjam upp till de Norrländska skogarna till en stuga vid Torneälven. Efter Calles död känner sig Mirjam vilsen, sorgen ligger tung över hennes axlar och hon behöver tid att vila, att hitta sig själv och sitt liv igen. Mitt ute i ingenstans ska de plocka lingon, hugga ved, koka kaffe på vedspisen och bara vara. Det är i alla fall planen.
De är dock inte så isolerade som man skulle kunna tro, plötsligt är skogen full av liv. Hit kommer mannen med alla tatueringarna (min favoritkaraktär i boken BTW), grannmannen och hans hund samt två ”glitterpinnar” från storstaden, bara för att nämna några. Mysigt och trevligt. Men vem är kvinnan i båten? Och vem bor i den lilla stugan som Mirjam stöter på på en av sina promenader.
Snart hotar en rasande skogsbrand att ödelägga stora skogsområden och när elden omringat dem är älven deras enda tillflykt, men var är båten?
Jag tycker mycket om Sorgeängel. Det är en härlig bok Marianne skrivit och på något sätt har hon lyckats blanda det norrländska lugnet med en händelserik historia. Jag tycker om att vara där i skogarna med Mirjam och Hervor och jag vill inte att det ska ta slut. Tre hundra sidor är normalt en perfekt längd på en bok men här tar det slut alldeles för fort. Jag förstår alla fans som tyckte det var tråkigt när förra boken annonserades som den avslutande delen. Men lugn, Marianne försäkrade mig om att hon inte är färdig med sina ”tanter” än, men det dröjer kanske lite innan vi får möta dem igen. Ingen fara Marianne, vi väntar gärna bara det kommer mera.
