 |
| Harry Potter and the Cursed Child av J K Rowling |
Frågan har dykt upp flera gånger sedan jag la upp en bild som visar att jag läser J K Rowlings bok Harry Potter and the Cursed Child. Det enkla svaret är – Ja, det kan man, och med ganska stor behållning faktiskt. I alla fall om man som jag läst och njutit av de tidigare böckerna om Harry Potter.
I den här historien har vi hoppat framåt i tiden och det är dags för Harry, Ron och Hermiones barn att börja på Hogwarts. Som ni säkert förstår är det inte helt enkelt att vara son till den berömde Harry Potter som räddade världen från evig ondska genom att döda Voldemort. Det är ganska stora skor att fylla. Men, det är knappast lättare att vara son till Draco Malfoy. Familjen Malfoys rykte är väl inte precis det bästa och när det börjar viskas om att det inte är Draco som är fadern, ja då förstår ni säkert att livet som tonåring inte alltid är så enkelt. Barn är elaka mot varandra, ibland av rent oförstånd, men ofta för att precis som vuxna hitta sin plats i hierarkin och för att helt enkelt överleva dagen.
Det är inte så konstigt att dessa två grabbar finner varandra i sitt utanförskap och inte heller att de lätt dras in i saker som det inte borde blanda sig i. Behovet av att bevisa att man är en egen självständig individ och inte sin far är stort, större än mycket annat. Men snart förlorar de kontrollen över vad som sker och händelserna de satt i rullning hotar hela den kända trollkarlsvärlden.
Det här är bra. Det är spännande och fyllt av igenkänning. I ett nafs är man tillbaka på Hogwarts och i den verklighet där trollkarlar och häxor är vardagsmat och vanliga dödliga människor, mugglare mest är till besvär. Jag tyckte om det.
Visst har ett teatermanus vissa brister. Till att börja med är allt dialog, så när som på några små hintar och instruktioner till vad som ska hända på scenen. Rowling får många gånger kritik för sitt sätt att skriva dialog, det sägs att den är platt, och kanske är det så, men jag läste inte boken med en litteraturkritikers ögon. Jag läste den som en läsare som älskat och älskar världen hon skapat.
Liksom med tidigare böcker så valde jag att läsa den här på engelska. Jag har tyckt att tidigare översättare inte riktigt lyckats få med finurligheterna och dubbeltydigheten i uttryck, namn, besvärjelser och annat som jag njutit av när jag läst den engelska versionen. Nu vet jag att översättarna den här gången får mycket beröm för sitt jobb, det talas till och med om att deras version är bättre än Rowlings. Det kan jag naturligtvis inte uttala mig om, men jag njuter av de små underfundigheterna som så ofta försvinner i de svenska versionerna.
Rowling är författare. Till vardags skriver hon böcker, numera deckare eller kriminalromaner om man så vill. Hon är inte pjäsförfattare och kanske är det därför hon skrivit boken tillsammans med John Tiffany och Jack Thorne. Tiffany är en erfaren manusförfattare och Thorne en prisbelönt regissör. Enligt en del så märks det, att hon inte har skrivit själv, texten är för olik böckerna. Jag vet inte jag, om man jämför första och sista Harry Potterböckerna så är skillnaderna där också väldigt stora. Utvecklingen är enorm, inte bara i antalet boksidor och vilken målgrupp böckerna vänder sig till utan också i språkbehandling, handling och dialog. Det är ju fullt naturligt, alla blir (förhoppningsvis) bättre på sitt jobb ju längre de håller på.
Jag njöt av den här boken och rekommenderar den varmt till alla er som älskat böckerna om Harry Potter, det är 330 sidor spännande, nostalgisk tripp. Sidor som eftersom de är ren dialog tyvärr går alldeles för fort att läsa. Jag hade gärna stannat där ett tag till. Men kanske står mitt hopp till Fantastic Beasts and Where to Find Them, filmen som är en slags prequel till Harry Potter och som jag planerar att se på bio på onsdag. Jag fick precis reda på att den om drygt en vecka kommer som manusbok den också. Kanske ska jag göra en kombo, en läs-en-film-variant av den. Tanken lockar.
