Kanske är det någon form av rekord att läsa årets första julbok redan i september. Tidigt i september dessutom, men ibland gör livet att det helt enkelt är det enda som passar. Premissen är klart, förutsägbar, en av de två huvudpersonerna (oftast hon) älskar julen, den andra (oftast han) hatar den. Här finns inga mellanting, inget ”lagom” bland julkänslorna här inte. Sedan ägnas resten av boken att omvända julhataren till en julkramare, och dessutom ska våra huvudpersoner falla för varandra och ljuv kärlek uppstå. Snöar det då dessutom på själva julafton, ja då är succén ett faktum.
Tycker du att jag raljerar?
Ja, kanske en aning, det är ju ganska förutsägbart.
Samtidigt tillhör jag ju dem som njuter allra mest av julböcker och julmusik just så här års. Jag slukar dem med hull och hår. Bara för att ha tappat intresset när december väl börjar och advent står för dörren. Men det är jag det – och uppenbarligen väldigt många med mig, för mängden julböcker har fullständigt exploderat på marknaden. Kul, men samtidigt är det lättare att missa godbitarna och istället få nöja sig med dussinhistorierna. De som ger en känsla av ”jaha” istället för ”wow”.
Christmas Camp var onekligen ett litet fynd. Karen Schaler lyckad med konstycket att få premissen att kännas ny och fräsch. Och det beror inte på det faktum att hon vänt på steken och gjort den kvinnliga huvudpersonen till grinchen i fråga. Nej, det är något annat, något som är lite svårt att sätta fingret på som gör det omöjligt att sluta lyssna. Jag vill veta hur det går, om Jeff och hans pappa genom praktiska övningar lyckas få Haley att ändra sig i fråga om julfirande.
Med en författare som gjort succé på Netflix och Hallmark är det kanske inte konstigt att historien engagerar. Hon kan alla knepen. Och jag gillade Christmas Camp. Den fick mig att le och börja kolla jultips på Pinterest. Avkopplande. Njutningsfullt. Ospännande. Precis vad jag behövde just nu.
