Manglade dukar och vikta servetter, det skulle kunna vara en del av inventarielistan för brudar in spe från förr, men det är titeln på Ewa Klingbergs senaste roman som den här gången är en feelgood från småländska Huskvarna.
Egentligen är det irländskornas paradgren; feelgoodromaner om kvinnor i 30-40års åldern som blivit lämnade av sina karlar och nu ska ta tag i sina liv. Inte sällan gör de det genom att flytta ut på landet och starta ett hotell, bageri, pensionat eller liknande.
Det behöver inte Felicia, huvudpersonen i Klingbergs bok, göra, flytta alltså. Hon bor redan på en liten ort, med sina 23000 invånare så är ju Huskvarna inte jättestort direkt. Henrik har precis lämnat henne för en annan kvinna och i all hast bestämmer sig Felicia för att behålla huset de ägt, med hyresgäster och allt. Exakt hur hon ska få ekonomin att gå ihop på det hon tjänar som manusläsare har hon inte riktigt klart för sig, men hon går på magkänslan – hon behåller huset mot att Henrik får allt lösöre. Så nu står hon där med en tom lägenhet och hyresgäster som hon inte riktigt känner.
Det dröjer så klart inte länge innan hon får kontakt med en antikhandlare som vill inreda och fotografera hennes lägenhet för sin kommande katalog, en av hyresgästerna börjar extraknäcka som fastighetsskötare och gamla Anne-Marie följer med på små utflykter. Det kan ju faktiskt bli bra det här, om det nu inte var för den där lilla detaljen med pengarna, och kärleken förstås.
Klingberg skriver mysigt, hon bevarar den irländska traditionen och känslan hos Maeve Binchy och hennes likar, inte någon gång slår det över i det som just nu verkar vara så populärt här i Sverige, det småabsurda, lite skrattretande, lätt löjeväckande. Tack och lov håller hon sig borta från det.
Parallellt med Felicias strävanden efter att få ordning på sitt liv får vi följa Nanny och Märta, som levde ett helt annat liv i Karlshamn vid förra sekelskiftet. Det visar sig så klart finnas kopplingar dem emellan. Snart rullar en historia med ryska tsaren, amerikabåtar, bilar och andra nymodigheter upp. Jag kan ibland bli lite trött på den här förkärleken för att varva nutid med dåtid, inte sällan blir det lite krystat, men här funkar det riktigt bra.
Sommarläsningen brukar ju ofta domineras av deckare, men den här ljuvliga lilla pärlan med sitt vackra gröna omslag kommer att göra sig utmärkt i hammocken i sommar.
