I de sydkoreanska fablernas värld

Sun-Mi Hwang var en ny bekantskap för mig men efter att ha läst den här ljuvliga lilla pärlan känns det som om vi känt varandra i evigheter. Med sitt vackra språk och den fina berättelsen om hunden Tufsan har hon vunnit över mig.

Det är en fabel. Fabel… smaka på ordet… det ligger inte helt bekvämt i munnen. I alla fall inte för mig. Associationerna går till gamla greker eller möjligen tygfigurer i barnprogram på tv. Enligt uppslagsboken är fabler korta och kärnfulla berättelser som inte gör anspråk på att vara sanna. Och så långt är allt väl, det stämmer ju på 99% av allt jag läser (bortsett från det korta då kanske). Lite klurigare är det med antropomorfismen, dvs att djur och växter talar, tänker och uppför sig som människor. Allt i en strävan efter pådyvla oss sin sensmoral. Det har jag lite svårare att svälja.

Och visst finns det en sensmoral i Hunden som vågade drömma. Men den läggs på oss med fina, känsliga penseldrag. Hwang berättar om den lilla hunden Tufsen som redan som valp såg annorlunda ut än sina syskon. Var hon möjligen en liten bortbyting? Och vem kunde vara pappa till den här fulingen? Varken människor eller djur är egentligen särskilt snälla mot henne och hon blir tidigt en liten tuffing, van att försvara sig själv, men med ett stort hjärta.

Den här boken får mig att le, både av glädje och bedrövelse. Vi är inte snälla mot varandra, varken som människor eller djur, och det är så tragiskt. Men, det finns hopp – om vi bara vågar drömma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 − 11 =