Hundra år med Lenni och Margot är en av de vackraste och mest berörande böcker jag läst på år och dag. Historien om 17-åriga Lenni och 83-åriga Margot och deras vänskap under den korta tid de kände varandra går rakt in i hjärtat. Och jag har ingen aning om vilka ord jag ska använda för att beskriva det jag läst för att komma ens i närheten av att göra deras historia rättvisa.
Förutsättningen är till synes ganska dyster, men skapar den perfekta inramningen för en historia som visar hur slumpartade möten kan komma få enorm betydelse genom livet. Mycket större än vad man kanske anade till en början.
Lenni och Margot träffas när de båda vistas på terminalvårdsavdelningen på Glaskows sjukhus och det är så klart inte den roligaste av miljöer, men Cronin lyckas ändå ta vara på den och göra den till en viktig kugge i historien, för helt ärligt, om de båda inte varit nära döden hade de inte träffats. Men i konstterapigruppen finner de två varandra och de bestämmer sig för ett gemensamt projekt. De ska måla hundra tavlor tillsammans, en för varje år de har levt. I takt med att tavlorna tar form, återberättas viktiga händelser ur deras liv och vi lär känna 17-åringen som vet att hon ska dö innan livet ens hunnit att börja och 83-åringen vars smått rebelliska liv fascinerar.
Trots sina 17 år och trots att dagarna är räknade så är det få karaktärer som är så fulla av liv som Lenni är. Få som är så bestämda att leva varje dag, varje minut till det yttersta. Hon är kvick i tanken, skojfrisk, fundersam och snabb till handling när hon väl bestämt sig för något. Jag gillar henne mycket. Och Margot. Vilken kvinna! Jag har varken fler, eller andra ord för att göra den damen rättvisa. Vilken kvinna hon är och vilket liv hon har levt.
Jag ska erkänna att jag log mycket oftare än jag kände mig dyster när jag läste den här historien, den handlar så mycket mer om livet än om döden. Den är så vacker, så full av liv. Och mitt ex är fyllt av vikta musöron, understrykningar, kommentarer och post-it lappar – historien är för bra för att inte ta vara på på alla sätt man kan.
I min lokala bokhandel ligger den fortfarande på bordet för nyutkomna böcker – trots att den släpptes redan i mitten av augusti, vilket är en evighet i bokbranschen numera – och jag hoppas den blir kvar där ett bra tag så att så många som möjligt får en chans att snappa åt sig ett ex.
Jag har bara en önskan, en uppmaning ikväll,
läs Hundra år med Lenni och Margot
– du kommer inte att ångra dig!
