Bokpanelen i eftermiddagsprogrammet GoKväll i Svt pratade i höstas om Ian Mcewans Hetta på ett sätt som gjorde att jag kände att den här boken, den borde man läsa. Rolig, spännande och ett bra inlägg i klimatdebatten. Så tolkade jag det som sas. Självklart passade jag på att önska mig boken av jultomten. Med facit i hand är jag glad att jag fick en annan bok istället.
Jag har precis lyssnat färdigt på ljudboken inläst av Reine Brynolfsson och visst, ibland är det roligt, någon gång känns det som en insatt diskution i klimatdebatten, men särskilt spännande är det inte. De centrala frågorna, klimatfrågan med energiförsörjningsproblematiken och den insnöade gubbigheten inom forskarvärlden borde kunna utgöra grundplåtarna för en suverän roman, särskilt när den är kryddad med en stor portion sarkasm. Men för mig håller det inte.
Boken handlar om den store forskaren Michael Beard. För flera år sedan fick han, rättvist eller inte, nobelpriset i fysik och har sedan dess levt på sina gamla meriter inom forskarvärlden. Beskrivningen av Beard är tydlig, vi pratar om en stor luns till karl som tror han är guds gåva till kvinnorna, och visst får han kvinnorna på fall men hans envisa vänstrande får ödesdigra konsekvenser som påverkar inte bara privatlivet utan även hans yrkesliv. Det går utför, rejält. Han lyckas få hela den traditionella machofyllda forskarvärlden mot sig. Jag vet att det finns bra och positiva människor som sysslar med vetenskap och forskning, men bilden av en traditionsfylld insnöad värld fylld av självgoda dryga män sitter djupt rotad inom mig och stärks i den här romanen.
Boken ska tydligen ses som ett satiriskt inlägg i klimatdebatten och forskarvärlden och jag kan till viss del förstå vad som avses, men det skyms för mig av den vedervärdiga huvudpersonen. Jag tycker verkligen illa om honom och det överskuggar allt. Tyvärr.
Betyg: **+
Förlag: Brombergs
Andra bokbloggare som läst boken:
Lyrans noblesser
Böcker, böcker, böcker
Kulturnytt SR
