Årets andra bok är en mycket speciell historia av den italienska författaren Alessandro Baricco. Jag har tidigare läst både Silke och 1900 av honom och älskat de små mästerverken, så när jag fick höra om Ocea Sea tvekade jag inte att köpa den, även om den bara finns på engelska.
Det visade sig vara en av de tuffaste böcker jag läst. Den är mycket bra, men
väldigt annorlunda, inte alls skriven på samma sätt som de jag tidigare läst. Baricco har en språkkänsla utöver det vanliga och kräver en hel del av sin läsare. I Ocean Sea är meningarna antingen en halv sida långa eller består av enstaka eller ett par ord. Bitvis var jag tvungen att sakta ner mitt läsande genom att läsa högt för mig själv för att kunna ta till mig innehållet. När jag läste för fort så försvann ordens mening och jag förstod ingenting. Till en början kändes det lite fånigt att sitta och läsa högt för sig själv, men det fungerade och förhöjde läsupplevelsen.
väldigt annorlunda, inte alls skriven på samma sätt som de jag tidigare läst. Baricco har en språkkänsla utöver det vanliga och kräver en hel del av sin läsare. I Ocean Sea är meningarna antingen en halv sida långa eller består av enstaka eller ett par ord. Bitvis var jag tvungen att sakta ner mitt läsande genom att läsa högt för mig själv för att kunna ta till mig innehållet. När jag läste för fort så försvann ordens mening och jag förstod ingenting. Till en början kändes det lite fånigt att sitta och läsa högt för sig själv, men det fungerade och förhöjde läsupplevelsen.Både Silke och 1900 minns jag som härliga, lättlästa pärlor där författarens känsla för språket gjorde att han fick mer sagt på femtio sidor än de flesta får på hundra. I Ocean Sea är språket helt annorlunda, det finns inget lättillgängligt över det, men varje ord är noga utvalt och även här sägs ofta dubbelt så mycket som hos andra böcker. Efter 200 sidor känns det som jag om läst en hel tegelstensroman! Det är fantastiskt!
Handlingen utspelar sig i ett land någonstans söderut, att författaren är italienare gör att jag placerat handlingen där, men det sägs ingenstans. På det märkliga pensinatet Almayer Inn vävs olika karaktärers liv för en tid samman. Här samlas vitt skilda människor som av olika anledningar är i behov av en tillflyktsort, själslig eller kroppslig rehabilitering eller bara ett ställe för kontemplation.
Vi lär bland annat känna den dödligt sjuka unga flickan vars desperata far sänt henne till havet för att bli frisk. Här finns konstnären som vill måla havet men bara lyckas presetera helt vita tavlor. Här finns en överlevande från ett skeppsbrott som inte vill annat än att hämnas kvinnan han älskade. Här finns mannen som dagligen skriver brev till sin framtida fru, som han ännu inte vet vem det är. Själva pensionatet verkar skötas av två barn med underliga förmågor.
Men själva huvudpersonen i boken är havet. Det är till havet alla har sökt sig för att bli friska, få svar på sina frågor eller bara för att lära sig leva i nuet. Beskrivningarna av havet är underbara och en av bokens höjdpunkter.
Helhetsintrycket är att det är en mycket bra bok som jag är glad att jag läste, även om den var en liten utmaning.
Betyg: ****
Antal sidor: 241
