Och det är så klart inte så konstigt med tanke på att Richard Hobert är en av Sveriges meste film- och tv-regissörer med bland annat ljuvliga Glädjekällan, Alla älskar Alice och En enkel till Antibes på meritlistan.
När Hobert nu ger ut sin debutroman Fågelfångarens son så är det en liten pärla till bok så är det som att läsa en film och historien spelas upp i bilder framför ögonen.
Vi bytte några ord på Bokmässan och jag förstår vad han menade när han sa att han boken och filmen (för det blir så klart en sådan av den här historien) kom till parallellt. Han hade tänkt skriva boken först, men det gick inte. Det var två kärleksbarn som blev till på en och samma gång.
På 215 sidor lyckas han berätta en historia som är rikare, fylligare, djupare och mer berörande än de flesta andra författaren någonsin lyckas med. Med små enkla medel får han mig att vara där på Färöarna i slutet av 1800-talet. Han får mig att våndas över Esmar och Johannas kamp för att få en son. Något som krävs för att de enligt lagen ska få behålla sitt markarrende. Och jag tycker genuint illa om Såmal, storbonden som inget hellre vill än att vräka Esmar och lägra Johanna. Mitt hjärta blöder för den härliga värdshusvärdinnan Livia och hennes franske kapten.
I små ögonblicksbilder får vi följa karaktärerna under tiotalet år och vi gör nedslag i deras vardag. Ändå känns det på något sätt som om jag känner dem väl, som om jag är med dem där på den karga ön med det tuffa livet (ja, jag vet, jag har en fäbless för de här miljöerna). Det är oerhört skickligt skrivet och varje ord känns väl genomtänkt, nästan vägt på guldvåg. Hobert behärskar verkligen ordkonsten lika väl som filmkonsten. Jag är imponerad.
Fågelfångarens son är något av det bästa jag läst i år. Jag började lite lätt men fastande genast och slukade boken i en sittning. Saknade dock näsdukar och det krävdes på slutet.
Jag hoppas vid gud att de kommer fler historier från Hobarts penna för det här är en fröjd att läsa.