Det är ett tag sedan jag läste ut Halvblod nu, men det har tagit emot lite att få ner tankar och intryck i tangenttryckningar. Jag har vårt att i ord beskriva vad jag tycker om Sofie Trinh Johanssons bok. När den damp ner i brevlådan blev jag förvånad över hur stor den var. Hur tjock. Dessutom var jag skeptisk, det ska erkännas. Lite trött på vampyrer. Konceptet har känts lite uttjatat och uppenbarligen svårvarierat den senaste tiden.
Och ändå var det något som grep tag i mig när jag började läsa. Trots en hel del irriterande korrekturfel så flöt historien fram. Jag hade svårt att sluta läsa. Kapitel efter kapitel rann iväg och jag insåg snart att jag hade börjat bry mig om hur det skulle gå för Aveline. Skulle hennes hjärta komma att hålla, kan hon verkligen lita på Billy eller har han en dold agenda och vem är den snygga karl som springer runt barfota? Klockan sprang iväg, det blev sent och ändå fortsatte jag att läsa.
Till en punkt när lite av förtrollningen släppte. När det kändes som att jag läst det här tidigare. Kanske i den här boken, kanske i en annan, men likväl kändes det lite för välbekant. Det oväntade hade klingat av lite. Men naturligtvis läste jag boken till slut, jag var ju tvungen att få veta hur det skulle gå.
Kommer jag att läsa del två för att följa Avelines öde? Ja, antagligen men just nu känner jag mig mätt. Sofie avslutar del ett i serien om Aveline med en rejäl cliff hanger men med sina 662 sidor är det en mastig bok som hade vunnit ytterligare på att kortas ner och förtätas lite till. Och det gör nog gott att vi är ifrån varandra ett tag för att vid ett senare tillfälle återuppta bekantskapen. För det är en spännande historia Sofie har kokat ihop.
Betyg: ***
Antal sidor: 662
Förlag: Mörkersdottir
