 |
| Halta hönans hotell av Viveca Lärn |
Det våras för karaktären. Eller kanske står den redan i full blom. På senare år har karaktären, den lite sketchartade, lite komiska karaktären fått ett uppsving. Jag inbillar mig att det är Viveca Lärns fel, eller förtjänst hur man nu ser på det. När hon övergick från att skriva sina underbara barnböcker till att skriva även för vuxna tog hon med sig ett sätt att teckna karaktärerna som påminner om just att teckna, på gränsen till karikatyrer. Med små medel lyfter hon fram just den där lilla egenheten som gör att vi genast förstår vad det här är för en person. Och det är helt vanliga människor hon skriver om.
Kanske har just det varit en viktig kugge i hennes framgång. De vanliga människorna. Vi känner dem, eller känner i alla fall igen dem. Serien om Saltön har lästs och älskats av många och minst lika många, om inte fler, följde tv-serierna med bland andra Thomas von Brömsen, Anki Larsson, Per Myrberg, Ulla Skoog och Hanna Bogren i rollerna.
Men nu har det varit tyst. Saltön har lämnades åt sitt öde och vi fick själva gissa vad som hände med Kabben, Blomgren, Emelie, Baskermannen och de andra. Men så kunde hon inte hålla fingrarna borta. Det fanns ytterligare lite mer att berätta. Ytterligare en historia som pockade på uppmärksamheten, den om det nedgånga hotellet som nu rustas upp av Göetborgs rikaste man och får namnet Halta hönans hotell, något som förstås inte ses på med blida ögon av alla på ön.
De som läste Göteborgsserien, en annan av Viveca Lärns omtyckta bokserier, om de boende i höghuset Öster om Heden kommer att känna igen flera av karaktärerna. Tobakshandlarbröderna är med liksom Karin och Roger. Ett kärt återseende för många.
Det är något visst med den här typen av böcker. Böcker som man läser med ett litet leende i mungipan. De är som en påse smågodis. Underbara i måttliga mängder. Lagom är bäst liksom.
Andra författare har hakat på och också låter det våras för karaktären är Catharina Ingelman-Sundbergs vars fantastiskt populära serie om pensionärsligan har lite samma känsla, liksom den omåttligt populäre En man som heter Ove och kanske inte lika kända Christina Larsson vars bok Alibi AB har precis samma känsla.
