Gale

Karl Eder debuterar med den psykologiska thrillern Gale om hur små avgränsade utrymmen och att vara utlämnad åt naturens nyckfulla element påverkar oss som människor.

psykologisk thriller
Gale av Karl Eder

Gale och Devan har bestämt sig för att segla över Atlanten från Santa Cruz till Antigua. För att få hjälp på den långa seglatsen har annonserat efter besättning och har tagit ombord, svenske Daniel och tyske Matthias.  De ger sig av från Santa Cruz i hårt väder bara för att inom kort hamna i ett rejält stiltjebälte. Något som tär hårt på psyket hos samtliga ombord och det som började så gemytligt utvecklas snart till misstänksamhet och osämja. Gale, den kvinnliga skepparen, har svårt att axla ansvaret och strör snart anklagelser runt sig. Det som från början verkade vara en utmärkt idé ser snart ut att utveckla sig till en mardröm. Eller?

Efter att ha läst baksidestexten på Karl Eders bok Gale kunde jag inte börja läsa snart nog. Det lilla formatet tilltalade mig mycket och på 209 sidor berättar han historien om Atlantseglatsen på ett trovärdigt sätt. Jag älskar bokens början. Ler igenkännande åt beskrivningarna av gemenskapen och livet i gästhamnen i Santa Cruz. Det skiljer sig inte särskilt mycket från alla andra gästhamnar. Ljuvligt.

Det är helt underbart att vara ombord på en segelbåt. Helt fantastiskt. Men också en väldigt begränsad värld. En värld som kräver hänsyn och kompromissvilja. Du har ingenstans att ta vägen om det kör ihop sig. Du kan inte sätta dig i bilen och köra iväg eller gå en sväng på stan för att komma bort. Rensa tankarna.

Klarar man verkligen att leva tillsammans ombord på en båt i flera veckor utan att gå varandra på nerverna? Framför allt med folk man inte känner? Jag har aldrig testat, men har lekt med tanken. Personligen är jag i stort behov av att få vara i fred, kunna gå in i min egen bubbla en stund, och fascineras därför av tanken. Naturligtvis beror det väldigt mycket på vem man var tillsammans med ombord och de yttre förhållandena. Vädret är a och o ombord på en båt. Total stiltje och stekande sol är lika jobbigt på sjön som hård vind och ösregn, bara på olika sätt.

När de sedan sätter segel och ger sig av känner jag spänningen byggas upp. Förväntan att det här kan nog bli bra. Och den uppfylls. Nästan. Någonstans 3/4 in tappar boken tempo. Jag har svårt att sätta tummen på vad det är jag saknar. Men det var något som fanns i början och det är något som återkommer i slutet av boken. För det tar sig igen på slutet. På något sätt lyckas Karl fånga mitt intresse igen. Det faktum att jag inte riktigt vet hur och varför är lite enerverande, men gör mig samtidigt glad.

Boken bygger till viss del, framför allt den psykologiska skulle jag gissa, på Karls egna erfarenheter från 2001 när han själv svarade på en annons och mönstrade på som besättningsman. Sedan är det antagligen lätt tillskruvat, men inte så värst mycket är jag rädd. Att döma av alla berättelser jag hört på olika hamnpubar, även om man tar dem med en nypa salt, så är långa seglatser tuffa och det är långt ifrån alla som klarar av det. Jag är inte säker på att jag skulle göra det.

Betyg: *** (jag skulle vilja ge den mer, men tappet i mitten drar ner det lite)
Antal sidor: 209

Förlag: Natur & Kultur

jc.magnusson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

14 − 10 =

Tillbaka till toppen