När sista sidan bläddrats förbi i Hon som måste dö säger vi tack och hej då till Milleniumserien, åtminstone den del som skrivits av David Lagercrantz. Men vem vet, kanske är det inte sista gången vi träffar på Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist, ryktet går ju att en annan penna ska ta över.
Recensionerna har som väntat varit blandade, det blir ju per definition så när någon ger sig i kast med en ”nationalskatt”. Och man kan ju tycka vad man vill, men det är precis det Stieg Larssons serie om Lisbeth Salander har blivit.
”Det kändes som om det var tid för något nytt.”
Så slutar den här boken och det öppnar ju onekligen upp för något. Och kanske är det precis så Lagercrantz känner, själv ser jag gärna fler böcker i den här serien. För det är ett som är säkert, den här lilla godbiten ger mersmak och det finns ju sköna karaktärer att bygga vidare på här. Någon recensent liknade den vid en påse smågodis, och det är inte så dumt. Här finns lite av varje, och precis som smågodispåsen är omöjlig att låta bli är det omöjligt att lägga ifrån sig Hon som måste dö. Man måste bara läsa ett par sidor till, måste få veta hur det går… och vips så har 500 sidor ebok försvunnit i ett nafs.
”Seg i starten” var det någon som tyckte, men jag håller inte med, här är full fart från första till sista sidan. Den här gången ligger fokus på Blomkvist och det undersökande journalistiska arbetet, det är spännande direkt från början med ryska trollfabriker, en galen tiggare, självmord, dna-spår, utpressning och så klart, en galen syster som inte vill annat än att hämnas… till varje pris. Det är full rulle från ruta ett och jag tycker mycket om det.
