 |
| Istider av Fred Vargas |
Det är lika bra att erkänna det redan från början, jag har en viss svaghet för kommissarie Adamsberg. Fred Vargas sköna och lite udda karaktär som fått spela huvudrollen i flera böcker där besynnerliga brott utspelar sig i Paris med omnejd. Så också denna gången.
Istider är en bok först och främst om storhetsvansinne i olika former. En gammal sjuk kvinna hittas livlös i badkaret, fullt påklädd och med uppskurna handleder. Ett solklart självmord för de allra flesta, om det inte var för den där lilla detaljer med den märkliga symbolen, inte helt olik en giljotin som tecknats på platsen och när det står klart att hon precis innan sin död förtvivlat kämpat för att posta ett brev, ja då dröjer det inte länge innan Adamsberg och hans kollegor kopplas in.
Den här gången tar utredningen dem med från Paris vindlande gator till en dimhöljd liten ö utan för Islands kust. Folktron smider ett nät runt dem och när ett hemlig sällskap med kopplingar till franska revolutionen dyker upp, ja då hade det lätt kunnat bli för mycket för de flesta författare att hantera, men inte för Fred Vargas. Hon är expert på att knyta ihop sina berättelser så att de hela tiden är fängslande och vansinnigt intressanta. Jag vill inte släcka lampan och sova, jag vill fortsätta läsa. Bara några sidor till, kapitlet är snart slut. Bara ett kapitel till… Ja, ni känner igen känslan. Läsning när den är som bäst helt enkelt.
Jag har svårt att sätta fingret på vad det är exakt som gör Adamsberg och de andra karaktärerna så trovärdiga och bra i Vargas böcker. Kanske är det för att de är så vanliga, som folk är mest, med egenheter, fel och brister, men också med stora hjärtan och ett rättspatos som jag hoppas och önskar att alla poliser och brottsbekämpare har.
Att få ihop en kriminalroman med inslag av folktro och magi är en konst som Vargas behärskar till fullo. Många andra har försökt, men allt som oftast faller det platt. Trovärdigheten finns där inte, men Vargas lyckas nysta upp virrvarret av antydningar och ledtrådar på ett sätt som känns självklart och naturligt. Och ändå serverar hon den ena överraskningen efter den andra, för säga vad man vill, det hon skriver är sällan förutsägbart, möjligen med undantag för att Adamsberg och hans kollegor ska lyckas lösa fallet då. För det är ju kontraktet vi har ingått, författaren och jag, att han ska ställas inför ett till synes olösligt problem som han ändå lyckas reda upp på slutet.
Fred Vargas är ett säkert kort och hittills har jag ännu aldrig blivit besviken på något hon skrivit och jag ser redan fram emot nästa bok.
