Boken är alltid bättre än filmen – det vet ju alla och att originalet alltid är bättre än kopian, ja det är så självklart att det känns ovärdigt att ens slösa tangenttryckningar på det.
Eller?
För fyra avsnitt sedan hade jag skrivit under på det rakt av. Jag är så trött på tv-serier som ska göras om (framförallt till den amerikanska marknaden, men även den engelska) för att folk inte orkar se tv-serier eller filmer på ett främmande (skrämmande) språk. Tack gode gud för all strömningstjänster som numera förser oss med en uppsjö bra serier från vitt skilda länder som Spanien (Casa de Papel säger jag bara, antagligen det smartaste som skrivits), Korea (Squid Game slukades av i princip ALLA när den kom), Polen (Wataha om gränspoliserna mot Ukraina och Vitryssland) och Belgien (tre säsonger Undercover försvann i ett nafs) för att bara nämna några.
Och nu finns den underbara, franska Call my Agent på Netflix. En helt underbar, skruvad historia om en agentur med ett och annat problem att tampas med. Inte bara i form av självupptagna, neurotiska skådisar utan även bland personalen. Helt helt ljuvlig med skådespelarinsatser lite utöver de vanliga.
Därför känns det smått skamligt att nu fullständigt sluka den engelska kopian Ten Percent, för det är det rätta ordet för det som just nu snurrar på skärmen – kopian. Här funkar inte ”baserad på…” även om det är vad som står i slutet på varje avsnitt, det vore ärligare att helt enkelt erkänna att det är en kopia. För det är det – scen för scen, i alla fall i de första avsnitten, vi får väl se hur det utvecklas. Och jag skäms lite för att njutningen har ytterligare en dimension här, och den beror enbart på min okunnighet om de franska kändisar som gör cameos här. Jag känner dem helt enkelt inte, min kunskap om franska skådisar är för begränsad.
När jag nu ser den engelska däremot som Helena Bonham Carter, Olivia Williams och Dominic West gör entré är jag däremot med från första bildrutan, jag känner igen dem och det ger en dimension som den franska inte gör. För mig. För att jag brister.
Och det bär mig emot att erkänna och det lyfter serien ytterligare lite.
Jag tycker fortfarande att den franska är bättre, vassare, roligare.
Men igenkänningsfaktorn i den engelska är inte att förringa.
