”Lisbet Salander möter Gudfadern” menar Bibliotekstjänst. Ja kanske det, men jag tycker nog att det är en stor portion Sopranos i det här manuset. Amanda Lind är den pseudonym Johanna Nilsson använder när hon nu ger sig in i den hårdkokta spänningsromaner. I Francys evangelium möter vi Stockholms okrönta drottning, den småneurotiska maffiabossen Francy. Ända sedan barnsben har hon uppfostrats till att överta faderns kriminella imperium.
Francy är inte bara maffiaboss, hon är även mamma och precis som andra småbarnsföräldrar kämpar hon för att få de två rollerna att gå ihop. Det går som ni säkert förstår inte så bra. Att vara maffiaboss är inte direkt ett 9-5 jobb och det följer med en del negativa bieffekter; konstanta hotbilder, livvakter, obehagliga presenter som lämnas vid ytterdörren och liknande. För att komma tillrätta med sig själv och sin vardag går Francy hos en psykolog. (Ja, Sopranoskopplingen är solklar).
Allt verkar gå bra tills en dag när den mystiske Zack plötsligt gör intrång på Francys revir. Hon blir utmanad i rollen som Stockholms främste maffiaboss. Ett regelrätt gangsterkrig utbrister som långt gående konsekvenser för Francy och hennes familj, både den vanliga och den kriminella.
Det är onekligen en historia med potential och bitvis är det mycket bra. Francys känns, trots den skruvade historien, som en ganska vanlig person med ett ovanligt yrke. Språket är tufft och många gånger riktigt rått. Något som följer genren, men efter ett tag tröttnar jag på det grova språket. Det känns lite som om den unga författarinnan (född 1973) vill visa att när hon nu bytt genre så vågar hon använda många fula ord. Men de kommer så ofta att de förlorar sin effekt. Till slut blir jag inte provocerad längre.
Betyg: ***
Antal sidor: 360
Förlag: Ponto pocket
