Försvinnande i småstadsmiljö

Annabelle
av Lina Bengtsdotter

Skam till sägandes har jag en enda relation till Gullspång, trots att det bara ligger drygt två timmar från Uddevalla, och den är att våra norska vänner från Porsgrunn har köpt en sommarlägenhet där. I övrigt vet jag ingenting – tyvärr.

Och helt ärligt är min bild inte så mycket klarare efter att ha läst Lina Bengtsdotters debutroman Annabelle heller. Bilden målas upp av den lilla fabriksorten där människor är ganska uppgivna, pennalismen och svågerpolitiken styr och den stereotypa uppfattningen om tragiska småsamhällen stärks.

Det är klart att jag fattar att Gullspång är så mycket mer än det vi ser här, men det är ändå den bilden jag bär med mig när jag läst klart. Det finns inget alls av kustkriminalarna, ingen mysighetsfaktor alls i det här. Och kanske är det en smart drag av Bengtsdotter, att inte försöka efterlikna öromantiken. Att hitta en egen stil. Men lite deprimerande är det.

En sjuttonårig flicka försvinner en kväll och till slut ber den lokala polisen om hjälp från Stockholm varpå Anders och Charline (allmänt kallad Charlie) skickas ner. Det visar sig så klart att ingen v dem är särskilt hela människor, tidigare var polisstereotypen en medelålders försupen man som lyssnade på klassisk musik, nu är det unga människor som lider av psykisk ohälsa som tagit över.

Anders är en toffel under sin dominerande fru och Charlie dricker för mycket, har ohämmat sex med okända män och får blackouter av utekvällarna. Det blir så klart inte bättre när hon tvingas återse sitt barndoms Gullspång och ställas öga mot öga med sina inre demoner.

Det är en kriminalroman som kryssar i alla, eller väldigt många, av klichéboxarna och bitvis drunknar historien lite i det. Och det är synd, för ploten, själva historien är bra och twisten på slutet snygg.

Det är helt ok kriminalroman men jag kan inte hjälpa att känna mig lite smådeprimerad efteråt, det är en så sorglig bild av Gullspång som målas upp, det finns inget förlåtande eller nyanserat alls. Jag kommer på mig själv med att tycka synd om författaren som tvingats växa upp där.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

9 − 2 =