Umberto Ecos nya bok Begravningsplatsen i Prag har höjts till skyarna av många. Välskriven, spännande och otroligt bra är några av omdömena i recensionerna, det enda negativa jag läst är att Ecos gedigna researcharbete lyser igenom. Bitvis blir han undervisande istället för berättande.
Kanske är det det som är mitt problem med den här boken. Jag såg fram emot den med förväntan. Som stor fan av I rosens namn kunde jag inte motstå Begravningsplatsen. När talboken landade på hallgolvet åkte första skivan genast in i spelaren och jag lät Björn Granath presentera mig för Simone Simonini. Men jag hade glömt en sak, att den versionen jag en gång föll för var filmversionen med Sean Connery i huvudrollen som detektivmunken.
När jag några år senare försökte läsa boken som låg bakom filmen så gick det inte så bra. Pratigt är nog det ord som bäst beskriver mitt intryck av den. Han använder väldigt många ord för att få fram det han vill ha sagt, och på samma sätt är det med Begravningsplatsen. Det är väldigt många ord utan att handlingen förs framåt och till slut tappar jag intresset. Jag bryr mig inte längre om ifall Simonini och prästen är en och samma person. Jag orkar inte lyssna länge nog för att få reda på slutet, tankarna driver iväg och jag tappar tråden. Det är dags att byta skiva och en helt annan talbok gör mig nu sällskap till och från jobbet.
Begravningsplatsen är långt ifrån någon dålig bok, men den är pratig och jag instämmer i att tonen känns undervisande. Jag är ledsen att jag inte är en av sångarna i hyllningskören för jag ville verkligen tycka om den här boken, men tyvärr.
Betyg: **+
Förlag: Earbooks
Gå gärna in och svara på dagens fråga http://bokalskarinnan.blogg.se/2011/november/dagens-fraga.html 🙂 Hade varit jätte roligt:)