Det måste vara något av det svåraste man kan göra, att ta över och fortsätta någon annans arbete. Alldeles särskilt när det är ett kreativt, konstnärligt arbete som är så starkt förknippat med sin upphovsman som böckerna om Lisbeth Salander är. Men, jag måste säga att David Lagercrantz gör det bra. Det funkade i Det som inte dödar oss och det funkar ännu bättre i den nyutkomna Mannen som sökte sin skugga.
Det kan låta förmätet när Lagercrantz hävdar att han nu gjort Lisbeth till sin, men jag tycker nog han har rätt. Det är samma truliga, vrånga, starka, patosdrivna Lisbeth som det alltid varit och ändå är känslan en annan. Det finns en annan ton, som inte på något sätt tar över men som färgar berättelse – och jag gillar det.
Kanske är det också för att fokus inte i huvudsak ligger på just Lisbeth och Mikael Blomqvist, även om de är med och viktiga för att föra händelserna framåt. Fokus ligger istället på historierna om den skumma svenska genforskningen och hedersvåld.
