Det som inte dödar oss – en värdig uppföljare

Det som inte dödar oss
av David Lagercrantz

Sällan har väl författare blivit så utskällda som dem som tar över och bygger vidare på kända författares storverk. Och få har blivit så utskällda som David Lagercrantz för boken Det som inte dödar oss, fortsättningen på Stieg Larssons hyllade Millenniumtrilogi.
”Snyltare” 
”Det hade Stieg aldrig accepterat”
”Han gör det bara för pengarna”
”Helgerån”

De hårda orden var många i höstas när boken kom och åsikterna om huruvida det är ok, moraliskt rätt att skriva en bok baserad på en annan författares karaktärer gick isär. Rejält. Dessutom har vi ju här en infekterad arvsstrid i botten som jag i och för sig inte tycker har något med saken att göra, det är inget Lagercrantz ska ta ställning till. I mina ögon är det en juridisk fråga mellan de stridande parterna och ingen annan. Många var dock av en annan uppfattning. Och många var det som tyckte till utan att ha läst boken.

Själv blev jag inte så himla upprörd. Jag såg, och ser, det mer som en hyllning och det har ju skrivits en uppsjö böcker om andra karaktärer vars författare också gått bort och inte blir det särskilt stort ramaskri då. Och argumentet att Lagercrantz tjänar pengar på boken… ja, vad ska jag säga… ALLA författare vill tjäna pengar på sina böcker. Vi vill alla tjäna pengar på vårt yrke, för att kunna leva, betala våra räkningar och i bästa fall fortsätta göra det vi kan och älskar. Dessutom ska en ganska stor pengasumma från boken har gått till Stiegs tidning Expo så, nej, pengarna upprör mig inte. Däremot kan jag tycka att det är fascinerande att det på något sätt anses fult att tjäna pengar som författare, att det per automatik verkar göra boken och författarskapet sämre, både innehållsmässigt och stilistiskt.

När Det som inte dödar oss äntligen fanns i bokhandeln började jag läsa. Och jag blev inte besviken. Jag tycker Lagercrantz förvaltar arvet efter Stieg Larsson bra. Det är en väldigt välskriven bok, bättre skriven än originalen enligt min mening. Handlingen är tät, spänningen byggs successivt upp och jag hade svårt att lägga ifrån mig den. En riktig bladvändare helt enkelt.

Intressant är att man hela tiden pratar om Lisbeth Salander som huvudkaraktär. Det gjorde även Lagercrantz när jag lyssnade på honom på Bokmässan. För övrigt i ett mycket intressant samtal tillsammans med Hans Rosenfeldt om starka kvinnliga karaktärer. Enligt Lagercrantz fascinerades han av Salander och njöt av att skriva om henne. Men i mina ögon är inte det här i huvudsak en bok om Lisbeth Salander. Hon kommer inte aktivt in i handlingen förrän efter drygt en tredjedel. Hon nämns vagt innan dess, utan det här är en historia om hemligheter så stora att någon är villig att döda för dem, det handlar om hackerattacker och en oskyldig pojke vars genialitet försätter honom i stor fara. Men också, naturligtvis, om Lisbeth Salander, hennes onda syster och faderns kriminella förflutna som fortfarande ställer till det för henne.

Det här är som sagt bra en bra bok och jag blev glad när jag hörde att det kommer fler, 2017 om jag förstod det rätt. Jag kommer definitivt att läsa även nästa bok. Och det tror jag de andra tjejerna i Bokkvartetten också kommer att göra, även om vi inte var helt överens om exakt hur bra den här boken var jämfört med de tidigare tre, så läste vi alla Det som inte dödar oss med stor behållning. Åsa var inte så förtjust i rabblandet av matematiska formler och vetenskapliga teorier, hon hängde upp sig på att hon inte förstod. Och jag instämmer till viss del, jag förstod inte heller, men valde att se förbi det. I vår lilla grupp var det nog bara Mia som kunde hänga med i just de partierna faktiskt. Vi fick också en diskussion om huruvida den elaka systern nämnts i de tidigare böckerna eller inte.

Ett litet extra plus fick Mikael Blomqvist hos oss. Det var något befriande över att han förlorat sin stjärnstatus och blivit lite mer luttrad, lite kantstött och desillusionerad. Det gjorde att han kom närmare och jag tyckte bättre om honom den här gången än som den tidigare charmören som fick kvinnorna på fall och njöt av livet.

Till syvende och sist är det här en bok jag varmt rekommenderar och man behöver inte ha läst de tidigare, det räcker faktiskt med att ha sett filmerna för att hänga med. Och jag tror även att den står sig fint själv också.

”… det är alltid fel personer som har dåligt samvete. De som verkligen orsakar lidande i världen bryr sig inte. Men de som kämpar för det goda gnags av samvetskval.”

Så sant, inte bara när det gäller den här boken utan livet och världen i stort idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 2 =