En inte särskilt oskyldig lögn

Bokmalen.nu läser En oskyldig lögn av Sabine Durrant. Foto: Tentacle Words
En oskyldig lögn av Sabine Durrant

Den svenska titeln på Sabine Durrants bok En oskyldig lögn är lite missvisande, det är långt ifrån någon oskyldig lögn som snärjer personerna i den här boken. Tvärt om är det flera stycken ganska allvarliga lögner som successivt nystas upp i takt med att historien spelas upp på sidorna.

Men visst, alla har vi väl någon gång försökt försköna sanningen lite omm hur det går för oss, särskilt vid mötet med någon vi genom åren medvetet eller omedvetet konkurrerat med och som vi ser att det går bättre för.

Det är precis det som sätter igång den här historien. När Paul en dag möter en gammal universitetskompis som frågar om han skrivit något nytt efter den stora debutsuccén för tio år sedan, för att sedan snabbt skryta om hur tufft det är att vara framgångsrik advokat med huslån, fru, barn i fina skolor och … yada yada…. Jag då förstår jag instinkten att säga att ”jodå, skrivandet går bra. Mycket spännande saker på gång”, trots att sanningen ligger betydligt närmare fattig, hemlös, svältande författare.

Och som svältande författare tackar man inte nej till ett gratis mål mat, så när Andrew bjuder hem honom på middag så kommer Paul. Väl där träffar han en kvinna som han nog kan prata omkull och som skulle kunna hjälpa honom. Utan att hon själv vet om det så klart, för Paul är en mästarsnyltare som utvecklat färdigheterna till en konstform. Men… den här gången går inte allt enligt planerna och snart är han insyltad i ett tio år gammalt försvinnande, en misstänkt våldtäkt och en död hund.

Det kan låta mycket, som om Durrant tagit sig vatten över huvudet, men historien är så skickligt skriven att det inte alls känns så medan man läser. Man vill helst bara vända blad och fortsätta läsa, måste få veta vad som ska hända. Det är en riktig bladvändare helt enkelt.

Durrant är skicklig i sina personporträtt och det är de som bär upp hela historien. Karaktärerna är komplexa, mångfacetterade och det är svårt att bestämma vad man egentligen tycker om dem. De är helt enkelt väldigt mänskliga och trovärdiga. Det är också befriande skönt med karaktärer som inte är antingen onda eller goda. Under läsningen pendlar jag med vad jag tycker om dem – utom när det gäller Paul. Honom gillar jag inte, trots att vi redan från början får hans agenda klar för oss – och den är inte snygg.

Pauls egenskaper och drivkrafter strider mot allt jag tycker är schysst och ok, och kanske är det därför han är den här historiens perfekta berättare. Det är inte meningen att vi ska tycka om honom, det är meningen att vi ska förhålla oss till de andra karaktärerna utifrån hur de behandlar honom, och det är ingen vacker historia det är då ett som är sant. Vi behöver inte tycka om Paul men vi ska lyssna på honom när han berättar sin historia, utan förskönande omskrivningar eller förlåtande inslag.

En oskyldig lögn är en klassisk psykologisk spänningsroman där historien sakta rullas upp för våra ögon för att brisera den sista fjärdedelen av boken. Dessutom gillar jag slutet. Jag får lust att ropa ”HA! Där fick ni”, för det är klart att det blev så. Eller hur? Eller…?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra − ett =