En bokälskande pianostämmare som kör taxi och löser brott – kan det funka?

Det är onekligen en ovanlig huvudperson Thomas Rydahl har valt till huvudperson i sin kriminalroman Eremiten, men det funkar. Och han är en osannolik hjälte, taxichauffören. Lite avig, enstörig, småbutter och utan någon som helst kunskap om hur man löser brott, eller för den delen använder sig av moderna uppfinningar som internet, mejl eller mobiltelefoner.

För tjugo år sedan flydde Erhard från fru och familj i Danmark och slog sig ner på Fuerteventura. Efter att ha tillbringat den första sommaren på ön mer eller mindre som uteliggare på stranden flyttade han in i en avlägset belägen stuga där enda sällskapet är två getter som strosar runt i det vilda. För att försörja sig, och kunna skicka bidrag till exfrun, kör han taxi och stämmer pianon. En lite udda kombination minst sagt. Men det funkar. Erhard känns väldigt äkta, om än lite ovanlig.

När ett spädbarn hittas död i en kartong i en bil på stranden blir alla upprörda så klart, och när det sedan står klart att polisen helst vill sopa det hela under mattan av rädsla för att skrämma bort turisterna så blir Erhard arg. Så kan man ju inte göra, det är inte rätt. Han börjar så klart snoka runt för att ta reda på vem barnet var, vem mamman var, vad som har hänt egentligen. Det borde han inte ha gjort.

Eremiten är ganska tjock, och bitvis tycker jag den hade vunnit lite på att kortas ner, men jag förstår varför den vann Glasnyckeln för bästa nordiska deckare 2015. Thomas har ett alldeles unikt sätt att berätta sin historia på, det känns nytt, inte som dussintalet andra historier man läst, förvisso bra och spännande, men utan det där speciella, egna som gör att man minns boken efteråt. Dessutom gillade jag att boken var förlagd till Fuerteventura, det är alltid kul för en fotöljresenär att få resa till nya platser.