Döden på en blek häst

Det här måste vara den mest recenserade boken i bloggosfären just nu. Alla verkar ha läst den! Och nu även jag.

Eftersom jag inte är särskilt intresserad av skräck så var jag lite tveksam när Amanda Hellbergs bok Döden på en blek häst beskrevs som en skräckroman. Men efter att ha läst Forums egen beskrivning ”suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag” så kunde jag inte motstå. Och med facit i handen stämmer det bättre med suggestiv spänning än skräck. Visst är det övernaturligt och bitvis blodigt, men jag blir inte rädd. Ett tag funderar jag snarare på om huvudpersonen är knäpp och om allting bara sker i hennes huvud, men jag antar att det är en tolkningsfråga. Uppfattas inte alla som tror på övernaturliga saker som knäppa?

Boken handlar om Maja Grå, en ung konstnärsstudent som beger sig till Oxford för att gå en kurs i narrativ illustration. Redan här är jag fångad. Första kapitlet utspelar sig i Brighton och jag suckar leende åt de välbekanta miljöerna som beskrivs. Och Oxford… Ja, jag är en hopplös anglofil i vissa lägen. Oxford är fantastiskt och Amanda beskriver staden och miljöerna där den traditionstyngda universitetsvärlden lever sida vid sida med ett modernt samhälle mycket bra. Det är en kulturkrock som inte borde funka, men just i Oxford gör den det.

När Maja var ung försvann hennes mamma och pappan slutade leva, han existerade bara fram tills för tio år sedan då han till slut gav upp. Det har gjort henne till en speciell ung dam vars värld är och har varit mycket begränsad. Att hon dessutom ser saker, förnimmer saker som är dolda för andra gör inte livet lättare.

Maja kommer till Oxford där hon trevande börjar studera för en mycket karismatisk lärare samtidigt som hon försöker bringa ordning i vad som egentligen hände den där dagen i Brighton när mamman mördades. Dessutom pågår det något skumt på skolan. Rummet hon delar med en annan studentska blir vandaliserat och det sägs att fyra unga kvinnor för många år sedan dog under mycket mystiska omständigheter just i deras elevehem. Något Maja känner av mycket tydligt.

Amanda är duktig på att beskriva Majas ”fucked up brain”, jag svävar länge i osäkerhet om huruvida det är så att Maja faktiskt ser saker eller om hon bara inbillar sig, om allt bara sker i hennes huvud. Även karaktärerna är tydliga, jag vet precis hur både Nikita, Ashley och Jack ser ut och faktiskt doftar. Just dofter är viktiga i boken och beskrivningen av mammans liljekonvaljparfym är det som dröjer kvar hos mig. Beskrivningen av den fräscha men samtidigt lite tunga doften på mammans hud, som blir tung och jordigt multnande vid hemsökelserna.

Recensionerna i bloggosfären och för den delen tidningarna är antingen översvallande postivita eller ganska rejäla sågningar. För mig lutar det mer åt det översvallande hållet. En riktig bladvändare visade det sig vara när jag ville veta hur allt hängde ihop. Med de små invändningarna att slutet var lite väl ryskt för min smak (alla dör inte men…) och känslan av att Maja nog är knäpp. Å andra sidan var det just osäkerheten på om hon är knäpp eller inte som lockar mig att läsa vidare så Well done Amanda! Jag kommer definitivt att hålla utkik efter nya böcker från dig.

Ett extra plus för det vackra omslaget. Det är nästan synd att ställa in boken i bokhyllan nu när den är färdigläst. Får nog låta den ligga kvar på soffbordet ett tag.

Betyg: ***++
Antal sidor: 318

Förlag: Forum

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

9 + sju =