Det yttersta argumentet är första boken i tredje delen i Joe Abercombie noir-fantasy trilogi. Abercombies fantasy är en historia utan hjältar eller ädelmod. Istället fylls den av realism, svart humor och speciella karaktärer. Att just den här boken hamnade i mina händer är inte så mycket en slump som en missuppfattning från min sida. Genren är rätt, anslaget i bokens ton är rätt, handlingen är rätt, missen ligger i att jag inte fattade att när det stod ”del 1” på bokens omslag så var det inte del ett i serien, utan del ett av två av sista boken. Klantigt nybörjar misstag, men jag hade glömt att fantasyböcker nästan alltid delas i två när de ges ut i Sverige. Irriterande, men så är det. Bara att gilla läget.
Kriget i norr rasar för fullt och nordmännens kung är hungrig efter mer makt. Den ende som kan stoppa honom är hans äldsta vän och värsta fiende – det är dags för Blodige Nio att komma hem.
Överinkvisitor Glotka utkämpar en annan sorts krig, en hemlig kamp i maktens korridorer. Hans dagar som krigare är över men han är minst lika skicklig på utpressning, hot och tortyr.
Med Unionens styre i kaos och ett krig som riskerar att drabba Unionens själva hjärta uppenbaras vem som verkligen har makt och precis hur svårt det är att skilja ond från god.
Men, kära vänner, Abercombie har begått ett generalfel. Har gjort missen med stort M. Boken saknar karta!!! Alla bra fantasyböcker har en fräck karta, det är ett måste så att man kan följa med ordentligt. Det är till och med viktigare än svärdskamper, magi och andra övernaturliga fenomen.
Betyg: ***- (men det känns lite orättvist, om vi läst de andra först hade betyget säkert blivit högre)
Antal sidor: 336
Förlag: Damm
Karta? Är det nån sorts ironi jag inte fattar? Om inte – borde jag slå dig eller gråta åt din inskränkthet?