Det slutna rummet har alltid varit kriminallitteraturens favoritscenario. Själva deckargenren anses ju ha startat 1841 med Morden på Rue Morgue av Poe. Där en kvinna hittas mördad i ett låst rum. Nu, 177 år senare, tar Jane Harper över stafettpinnen med sin bok Falska vänner.
Men till skillnad från Poe som lät sitt mord begås i en lägenhet i Paris så har Harper valt den australiensiska bushen, eller snarare den smått ogenomträngliga urskogen. Under ett företagsarrangemang försvinner en kvinna och det är nu upp till poliskommissarie Aaron Falk att försöka reda ut vad som har hänt. Tack vare platsens otillgänglighet och brist på mobiltäckning har de fem kvinnorna varit precis lika isolerade som om de befunnit sig i ett låst rum eller på en öde ö.
Bara konceptet med ett företagsarrangemang där kvinnorna ska lära känna varandra lite närmare och öva på att samarbeta under ett par dagar i ödemarken ger mig rysningar. Att tvingas ihop med människor som man faktiskt, som i det här fallet, inte tycker om och dessutom i viss mån konkurrerar med är som gjort för konflikter. Och det är så klart också vad som sker, särskilt efter det att de gått vilse och helt förlorat riktningen mot lägerplats nummer två.
Anklagelserna haglar det dröjer inte länge innan förtroenden bryts och hemligheter kommer upp till ytan. Alice som är både illa omtyckt och manipulativ gör sig snart till ovän med alla. Är det därför hon inte är med dem när de till slut hittas? Eller har det faktiskt hänt något?
Falk måste hitta Alice, hon var hans kontakt, hans spion, på företaget som utreds för ekonomisk brottslighet. Han måste hitta henne, och det snart.
Falska vänner är Jane Harpers andra bok. Debuten Hetta gjorde stor succé och hon måste haft rejäl ångest inför den så erkänt svåra uppföljaren/bok nummer två. Men hon klarar det med glans måste jag säga. Trots att Aaron Falk är med i båda böckerna är de i övrigt väldigt olika, både till berättarstil, handling och tja… det mesta faktiskt. En eloge till Harper för det, för att hon visar att hon kan mer än bara skriva ytterligare en bok i en serie. För Falska vänner känns som en helt fristående historia, det spelar absolut ingen roll att vi mött Falk tidigare.
Jag gillade Hetta och jag tyckte om Falska vänner. Att jämföra dem känns inte rättvist mot någon av dem, båda har sina fördelar och sina brister. Men framför allt – båda är väl värda att läsa. Det är spännande läsning vi bjuds på.
Temat med en mindre grupp som lämnas åt sitt öde i skogen utan möjlighet till kontakt med omvärlden känns lite som en trend just nu. Tidigare i vår skrev jag om Erica Ferenics bok Floden om natten och även om det den gången handlade om fyra väninnor som tillsammans gav sig ut på ett litet äventyr mitt ute i ingenstans så spelade den så intressanta gruppdynamiken en stor roll även där. Bunta ihop en grupp människor på en begränsad yta och utsätt dem för lite stress så kommer konflikter ofelbart att uppstå och hemligheter flyter upp till ytan och brustna förtroenden kommer som ett brev på posten. Det är ett recept på en bra historia som heter duga.
